Bayahibe...

Vi blev förälskade i Bayahibe. Det var en vacker liten by precis vid vattnet och hade lite karaktär av västkusten i Göteborg med sina klippor och skär. I hamnen låg små fiskebåtar, surfingbrädor låg på rad på stranden och det fanns flera små oaser  i byn. På ett litet stenbelagt torg omringat av en liten stenmur, där man kunde sätta sig ner och svalka sig i skuggan under ett träd gick byinvånarna och sopade upp skräp som ramlat från träden.

Husen var färgglada och inbjudande,  såväl de mer enkla husen som kunde se ut som skjul som de mer moderna byggnaderna som var mer exklusiva. Gatorna var välsopade  och det fanns vackra blomsterarrangemang överallt. Hundar, höns och katter blandade sig med byinvånare och turister. Det luktade gott från barer och restauranger och vågornas brus när de slog mot klipporna bidrog till en känsla av ro och välbefinnande. Och alla människor var vackra, rena och glada. Fattiga som rika. Det var inte många turister där just då.

En kille, som arbetar i byn utanför hotellet, berättade för oss att Bayahibe var vackert men dyrt. Mer och mer turister drogs dit och fler människor utifrån hade börjat köpa tomter och bygga hus där.  Och vi la märke till att många av de exklusiva byggnaderna var hotell. De ursprungliga byinvånarna bodde i skjulen lite längre bort från centrum.

När vi promenerade inne bland dessa gränder kände vi oss lite som vi trängde oss på. Här fanns inga grindar eller staket. Inget skydd. Vi kunde se rakt in och gränderna var trånga, husen låg tätt. Det luktade mat. Det luktade gott, inbjudande. Men det var mycket, mycket enkla och torftliga hus och bakgårdar. Trots detta fick jag en känsla av att här fanns en gemenskap som jag, ironiskt nog,  nästan blev lite avundsjuk på. Och även här såg människorna rena, färglada och vackra ut. Barn som vuxna.

Att ta sig fram....

För att ta sig från hotellet till t ex Bayahibe eller La Romana kan man antingen ta taxi eller minibus. Minibussarna är en typ av ännu mindre bussar än guaguaorna. Att åka taxi till La Romana kostar 1300 pesos, att ta minibusen kostar bara 50 pesos per person. En viss skillnad. Vi valde minibus trots att personalen på hotellet rynkade på ögonbrynen och menade på att det nog inte var något för oss när vi frågade var minibussen stannade någonstans.

Visserligen var det ofta både trångt och svettigt i minibussarna och de körde rasande fort. Alla fönster var för det mesta öppna så det drog väldigt inne i bussarna.  Men det var det värt eftersom vi då fick en chans att beblanda oss mer med "vanligt" folk.

 En enda gång höll vi på att råka riktigt illa ut när en lastbil från motsatt riktining körde om en personbil och for rakt mot vår minibus. Vår chaufför blev tvungen att göra en tvär sväng upp på vägrenen och fick svårigheter att manövrera upp bussen på vägen igen. Hela bussen krängde och slirade på det regnvåta underlaget och alla höll andan inne i bussen.

Han lyckades få upp bussen på vägen igen precis innan vi kom fram till en bro och alla drog en suck av lättnad. Men strax efter gjorde bussen ett hastigt skutt och började slira igen då chauffören kört ner i en grop som doldes av den stora vattenmassan på vägen.  Alla inne i bussen började protestera och gräla på den stackars chauffören som ännu en gång lyckades få kontroll över bussen och jag förstod språket någorlunda för att uppfatta att de bad honom lugna ner sig och köra saktare nu när det regnar så mycket.

För att komma till La Romana med minibus måste man först åka förbi Bayahibe, en liten småbåtshamn som idag är ett populärt turistmål.  Ofta får man byta buss där för att fortsätta med en annan buss till La Romana.

Under högsäsong, då det är mycket turister som kanske vill till La Romana, kan busschauffören göra en deal med passagerarna om att han kan köra direkt till La Romana om samtliga betalar en dollar mer.

Att det finns en och annan passagerare som inte är turist och som planerat att gå av i Bayahibe eller någonstans på vägen dit tas ingen hänsyn till. Vi råkade ut för det en gång och den passagerare som ville till Bayahibe blev så förbannad så att hon struntade i att betala. Helt rätt tycker jag.

Det sorgliga var att ingen av oss turister som var med i gruppen egentligen hade förstått vad denna deal innebar och ingen av oss var egentligen särskilt beroende av att åka direkt till La Romana. Så fel det kan bli ibland.

Om man ska till La Romana betalar man inte den första bussen som stannar i Bayahibe utan väntar tills man går på den andra bussen till La Romana. Om man sedan vill vidare till t ex Santo Domingo måste man först ta sig till Parken i La Romana där en buss hämtar upp passagerare som ska med guaguan eller bussen till Santo Domingo. Inte heller denna "upphämtningsbuss" kostar något utan man betalar först på guagan eller direktbussen.  Direktbussen kostar några tiotal pesos mer än guagan eftersom den är bekvämare och går direkt. Men även här valde vi guaguan, snåljåpar som vi är:)

Efter klockan sex på kvällen går inga mer guaguas från Santo Domingo till La Romana eftersom det blir mörkt då , talade en man om för oss. Den sista går klockan sex och sen blir det att ta taxi.

Människorna vi träffade var otroligt hjälpsamma och verkade genuint intresserade av att prata om vad som helst när de märkte att vi kunde lite spanska och de var mycket måna om att informera och att vara till lags. Varje gång bussen tog upp nya passagerare hälsade alla buenos días, buenas tardes eller saludos till varandra. Det var väldigt trevligt.  Och det var aldrig tyst i bussarna för det fanns alltid något att prata om. Det kunde vara allt från vardagliga trivialiteter till heta politiska diskussioner. Alla la sig i samtalen och pratade i mun på varandra. Skrattade, log och grälade.

För det mesta spelades musik från radion i bussen men en gång slog chauffören plötsligt över till en kanal där en kvinna läste upp olika matrecept med allvarlig röst. Folk i bussen reagerade direkt och började kommentera: Hallå där, hombre, är du i onåd , har frugan slutat laga mat..eller ...stäng av den där smörjan och sätt på musik istället..

Viva Dominicus hotel och byn utanför hotellet

Första veckan i landet regnade det varje dag . Men det var okej eftersom regnet sällan varade mer än 10 minuter åt gången och det ändå var varmt och soligt däremellan.  Själva hotellkomplexet var som en liten by för sig omringad av en stor mur och med vakter vid varje entre. Jag och gubben kände oss lite malplacerade där inne och var först lite osäkra på om vi också kunde gå och plocka till oss kaffe, dricka, fika, frukt och mat helt gratis som alla andra gjorde. Det kändes lite fräckt att bli uppassad och serverad utan att betala för det....men vi vande oss ganska snabbt:) 


Vi tillbringade inte mycket av vår tid på hotellet så när vi var där kände vi oss som besökare som stod utanför och betraktade allt som hände. Det var mycket aktiviteter överallt. Dansundervisning, gymnastikövningar och bingo. 


På stranden blev människor fotograferade, masserade och fick håret flätat och nya naglar. Detta kostade dock pengar. Här fanns även möjligheter att mot betalning åka med på en mängd olika utflykter och det fanns en hel del aktiviteter även för barn. 


Jag och gubben gick inte fria från Vivapersonalen som ville erbjuda oss ett reseprogram som förutom att det skulle bli mycket billigare för oss även skulle innebära att vi skulle få mer pengar tillbaka än vad vi lagt ut......efter 15 års uppbindning. Vi tackade nej, 


De erbjöd oss då en gratis resa på två veckor om vi ändrade oss och senast samma dag skrev kontrakt, Vi tackade nej. 


De frågade varför. Vi skakade på huvudet och sa att det inte var något för oss. Då såg de bekymrat på oss och sa att vi då skulle gå miste om den fina presenten som de tänkt erbjuda oss och att den person som tagit kontakt med oss inte skulle kunna få någon provision för sitt arbete. 
Vi suckade, beklagade att vi hade låtit dem ta upp sin tid med oss och tackade vänligt men bestämt nej en sista gång trots att vi redan insett att de inte godtar ett nej som svar.

Utanför hotellet, i byn, bor det nästan enbart människor från andra länder. De flesta från Italien och det är de som äger både hotellen och all marknad i byn.  Taxichauffören som körde oss till hotellet berättade att det inte fanns några hus här innan hotellet byggdes. 


Nu myllrar det av flotta eleganta villor, restauranger, tiendor och barer. Här fnns massageinstitut, bank, tvätterier, prydnasaffäret, klädaffärer etc etc, Allt man kan önska. Och det har byggts upp ännu fler stora hotelkomplex. Och allt ägs av människor från andra länder.  


Det har gett arbetstillfällen till både dominikaner och haitianer. Haitianerna  har ingen fast lön utan enbart provision. De tjänar ca 10 % på det arbete de utför eller den vara de säljer. De har heller ingen fast tjänst. De vet att de har arbete månaden ut och om de har tur kanske de får vara kvar längre. 


Ingen av de anställa bor i byn. Många bor i La Romana ca 45 minuters resväg från byn med minibus. Några bor i Higuey, en by som ligger ungefär lika långt bort från hotellet som La Romana. 


Under vilka förhållanden dominikanerna är anställda fick vi inget riktigt grepp om. 

Snart dags för nästa resa....

Det ska bli skönt att lämna Sverige ett tag nu. Få lite distans till allt som skett efter valet den 19:e september. Vila tankarna och besvikelsen.

För mig står begreppet Sverige för ett område på kartan. Ett område med bedårande vacker natur där årstiderna växlar så det verkligen märks. Det område där jag föddes och växte upp och inom vilket jag fortfarande kommer att leva och bo ett tag till innan jag drar vidare till ett annat område på kartan.

I Sverige har jag många av mina vänner och här har jag min familj. En del av mina vänner är födda i Sverige, andra är födda i andra områden utanför Sverige. Områden som Tyskland, Argentina, Norge, Dominikanska Republiken, Spanien, Turkiet, Finland, Polen, England, Danmark, Amerika, Tjeckoslovakien, Iran etc. Sverige är ett område rikt på människor från många olika områden i världen och som jag har haft förmånen att få lära känna. I min egen familj härstammar vi från Tyskland, Belgien och Argentina. Ja, vi är en familj rik på mångfald, vi är lyckligt lottade.

En del människor i området Sverige har det svårt. En del är arbetslösa, en del är sjuka, en del är ensamma, en del är hemlösa. Så där ser det ut i alla andra områden också, på de flesta områden ser det ännu värre ut. Människor lever i krig, i fattigdom och de utnyttjas och svälter och dör. Alla vi som har det bättre, som har i överflöd och som bryr oss om varandra måste, tillsammans med alla de som har det svårare, hjälpas åt och kämpa för en rättvisare och mänskligare värld. Vi måste dela med oss. Vi ska inte slåss mot varandra utan vi ska slåss mot orsakerna till att det ser ut så här. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Och visst finns det väl hjärterum?

Papper, papper, papper....

Åntligen har vi fått svar från en myndighet om hur vi ska bära oss åt för att söka uppehållstillstånd och medborgarskap i Dominikanska Republiken. Mycket papper krävs. Vi måste dessutom ha en advokat som kan hjälpa oss med alla dokument. Allt måste vara översatt till spanska. Okey, än sen, pappersexercis om något är vi ju vana vid här i Sverige.

Nostalgi

Så är vi hemma igen. Landade den 1 juni klockan 1800 på kvällen på Arlanda flygplats. Luften var annorlunda: klarare, friskare och svalare. Men det var ändå varmt och gott.


Det tog oss nästan 3 timmar att komma hem till vår lilla stad. Mina fötter brände som eld efter alla myggbett jag fått i Santo Domingo och jag var glad att vi bestämde oss för att äta malariatabletter innan vi reste.

När jag tittar ut genom fönstret hemma inser jag att jag har en genuint typiskt svensk idyll som utsikt. Det är som en målning. Så underbart vackert. Och jag blir nostalgisk fastän jag inte flyttat ännu. Jag älskar verkligen Sverige, själva den mark eller det land som Sverige ligger på. Naturen. Våren och sommaren. Speciellt våren.

Även om det inte är min trädgård jag ser utanför fönstret så kan jag njuta av den utan att behöva röra ett finger.

Jag saknar inte min stora trädgård istället har jag ordnat en liten, liten miniträdgård på balkongen. Det duger alldeles utmärkt.

Los tres ojos..

Los trej ojos var den enda av turisattraktionerna vi hann med att besöka under vår tid i Santo Domingo och det var något alldeles speciellt. Vi fick gå ner i underjorden där den mest märkliga värld öppnade sig för oss.