Tredje dagen vi var i staden vågade vi oss på att fråga någon efter en turistbyrå vilket ledde till att vi fick en guide med oss runt staden. Det första han ville visa oss var en tobaksaffär där de satt och rullade cigarrer. Jag har aldrig gillat att röka cigarr men kunde inte med annat än att smaka då vår guide erbjöd mig en helt nyrullad cigarr med vaniljsmak. Jag tog några försiktiga bloss och tyckte faktiskt om smaken.
Guiden förklarade för oss hur viktigt det var att vara uppmärksam i La Romana. Det är en fin stad, berättade han, med bra människor, men på senare tid har det kommit hit människor som är dåliga. Han gjorde onda ögat och menade på att vi måste vara försiktiga och att det är hans ansvar att se till att inget händer oss.
- Vi vill att människor ska våga komma hit och få ett bra intryck så de vill komma tillbaka igen, förklarade han.
När jag ville veta hur mycket han ville ha betalt för sina tjänster ville han inte svara på det utan menade att det gör vi upp om senare. Både jag och gubben blev osäkra eftersom vi inte hade en aning om vad som förväntades av oss. Hur mycket skulle det kosta? Vad var skäligt och vad har vi råd med?
Efter en timmes guidning försökte vi göra upp med vår guide. Men han ville inte gärna avsluta utan menade att det är bättre om han är med oss och visar. Vi förklarade att vi gått omkring själva i staden i två hela dagar utan att något hänt och att vi var tacksamma över hans hjälp men ville klara oss själva nu.
Han såg så besviken ut att vi gav honom 1000 pesos och kom överens om att träffa honom igen nästa dag så att han kunde guida oss vidare.
Lättade över att blivit av med guiden vandrade vi vidare genom staden men upptäckte snart att guiden dök upp lite här och var och förklarade att vi inte skulle vara oroliga för han hade minsann ögonen på oss. Efter det beskedet blev vi inte mindre oroliga men log vänligt mot vår guide och tackade för omtänksamheten.
Vi insåg med ännu större tydlighet hur lite vi förstod oss på koderna i landet. Vi var inte ens säkra på att vår guide var anställd av någon turistbyrå. Vi lät honom gå runt med oss mest för hans skull. Vi förstod att han ville ha pengar av oss och vi antog att han behövde pengarna. Men kanske han dessutom var uppriktigt bekymrad. Kanske det var farligt att gå omkring i La Romana som turister. Även om han ville ha pengar av oss så uteslöt det inte att han faktiskt kunde ha rätt och att han faktiskt ville oss väl.
Det kändes inte bra. I Sverige finns det också faror, platser där man inte bör vistas efter mörkrets inbrott eller där man måste vara försiktig även på dagtid för att man t ex kan bli bestulen eller lurad. Men där kan jag koderna och vet vad jag ska akta mig för. Där mottas jag inte som en främling, är inte lika utsatt och sårbar. Sticker inte ut, som här.
En känsla började vakna inom mig: Vill jag verkligen leva och bo i det här landet? Vill jag, klarar jag att bo i något annat land än Sverige?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar