Sen vi bestämde oss för att flytta med min dotter och hennes pojkvän till DR har jag tillbringat all ledig tid med att försöka hitta information om landet, om hjälporganisationer och brevvänner därifrån, studerat spanska och funderat kring hur jag ska kunna spara pengar, vad jag ska behålla hemifrån och vad jag ska börja göra mig av med. Frenetiskt och näst intill hysteriskt. Som om jag inte redan hade ett liv här i Sverige på min lilla plätt mittemellan Motala och Askersund. Jag ska ju leva och bo här i varjr fall i fyra år till. Och jag älskar mitt hus och min trädgård.
Men jag ska flytta, så småningom, och eftersom jag är väldigt hemkär och tycker om känslan av att ha ”slagit mig till ro” så ”längtar jag hem” och jag vill försöka hitta ”hem” så att jag inte får en chock när jag väl är där. Och jag vill göra något annat, något som känns mer meningsfullt. Bara detta att få vara nära min dotter och mina blivande barnbarn, och det tillsammans med min livskamrat som var den av oss som verkligen kunde tänka sig att flytta, det är en gåva.
Men jag kan inte slå mig till ro, ta det lugnt och planera i maklig takt. Nej, jag ska veta allt i förväg: hur ser det ut, var kan vi bo, vad kan vi ta med oss, vad kan vi lämna, hur mycket hinner vi spara, vad ska vi göra när vi väl är där etc etc.
Därför börjar jag skriva blogg nu. För det här håller inte. Jag måste få vädra mina tankar så att jag kan sansa mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar