Nostalgi

Så är vi hemma igen. Landade den 1 juni klockan 1800 på kvällen på Arlanda flygplats. Luften var annorlunda: klarare, friskare och svalare. Men det var ändå varmt och gott.


Det tog oss nästan 3 timmar att komma hem till vår lilla stad. Mina fötter brände som eld efter alla myggbett jag fått i Santo Domingo och jag var glad att vi bestämde oss för att äta malariatabletter innan vi reste.

När jag tittar ut genom fönstret hemma inser jag att jag har en genuint typiskt svensk idyll som utsikt. Det är som en målning. Så underbart vackert. Och jag blir nostalgisk fastän jag inte flyttat ännu. Jag älskar verkligen Sverige, själva den mark eller det land som Sverige ligger på. Naturen. Våren och sommaren. Speciellt våren.

Även om det inte är min trädgård jag ser utanför fönstret så kan jag njuta av den utan att behöva röra ett finger.

Jag saknar inte min stora trädgård istället har jag ordnat en liten, liten miniträdgård på balkongen. Det duger alldeles utmärkt.

Los tres ojos..

Los trej ojos var den enda av turisattraktionerna vi hann med att besöka under vår tid i Santo Domingo och det var något alldeles speciellt. Vi fick gå ner i underjorden där den mest märkliga värld öppnade sig för oss.

Bad Boys....

Till skillnad mot vår onkel är hans systerson inte ett dugg försiktig. De är lika gamla och bor i samma hus, men de är varandras raka motsatser. Är vår svåger försiktig så är systersonen mer tuff och kaxig. Han skulle t ex aldrig vänta på att bilarna stannade innan han gick över gatan utan istället gå rakt ut och helt enkelt stoppa bilarna från att köra vidare. En av anledningarna att familjen valde ut vår svåger till att guida oss och inte systersonen. Dessutom talar systersonen så fort att knappt ens familjen förstår vad han säger. Röker gör han också så honom hade vi något gemensamt med och gubben av alla tycktes förstå precis vad systersonen sa, trots att gubben bara kan några ord på spanska.

Systersonen och gubben språkades ofta vid när vi var hemma hos familjen. De gick till colmadon ihop. De rökte tillsammans. Delade på en cola och diskuterade allt mellan himmel och jord. En vecka med mig, menade systersonen, så lär han sig spanska. De kom bra överens de där två. Om det berodde på att de förstod varandra eller just för att de inte gjorde det det må vara osagt. Men de gillade i alla fall att hänga ihop.

Min gubbe gillar att bära hatt. Han kom med en svart hatt och köpte två ljusa under tiden i Santo Domingo. Han hade alltid någon av hattarna på sig. Sista dagen vi var där. Dagen innan vi skull åka, ville systersonen att han skulle ge honom en av sina hattar som minne. Jag tror att han helst ville ha den svarta. Den som gubben hade när han kom. Men det fick han inte, den var gubben för fäst vid.

Familjens kvarter..

Familjen bor i ett hus mitt emot basebollplanen. Där samlas människor i alla åldrar för att se på baseboll och träna baseboll. Här kör bilar, cyklar och mopeder fram och tillbaka. Hit kommer tiggare och knackar på. Ofta får de en liten slant av farmor. Grannar och familjemedlemmar som inte bor i huset längre kommer förbi och hälsar på. Försäljare av alla de slag håller sig kring basebollplanen eftersom där finns människor de kan sälja till.


I kvarteret finns flera colmados, apotek, frisör, järnhandel, kyrkor, lekplatser, parker och flera andra tiendor. Barnen leker oftast inne på altan eller ute på gatan under noga tillsyn av familjerna. Folk träffas på gatan. Ungdomarna hänger runt tiendorna och barerna. Män spelar domino på trottoaren. Hundar, katter och höns springer lösa omkring. Här spelas musik, olika låtar på samma gång. Rytmen dunkar i tinningarna och i bröstet. Folk stannar upp och tar några danssteg. Ibland spritter det i benen på mig med och jag kommer på mig med att jag dansar fram istället för att gå.

Det är aldrig still, aldrig tyst och luften är alltid fylld av dofter. Ändå går folk i lugn, sakta mak, ett steg i taget, med gungande höfter, avslappnade, lugna, som om de aldrig har någon tid att passa eller ett mål att gå till. Fram kommer man alltid. Om inte idag, så imorgon.

En vänlig man...

Vår svärsons farfar pratar med mig med hälp av papper och penna. Först säger han vad han vill ha sagt. Sen skriver han ner det på papper och till slut läser han upp för mig vad han skrivit. Det är bra eftersom det gör det mycket lättare för mig att förstå. Till och med gubben, som bara kan några få ord på spanska, förstår vad han säger om vi bara sitter ner och pratar öga mot öga med penna och papper i handen.


Farfar frågade min dotter om jag och gubben inte hade läst om hur farligt det är att röka. Sen höll han en lång föreläsning för oss om det. Jag kände mig som en sjuåring men kunde ju inte göra annat än lyssna, nicka och hålla med. Då tog han min hand i sin och sa:

-Pero, poco a poco.

Och så log han och klappade mig på handen och började informera mig om hur jag skulle bära mig åt för att sluta röka steg för steg. När han var klar nickade han och såg nöjd och förtröstansfull ut.


- Egentligen kommer vi från Holland, långt tillbaka i tiden, berättar farfar. Vi var lika vita som ni är.

Han berättar en hel massa om det här men jag hänger inte riktigt med. Sen hoppar han till att berätta om att det är bättre att bo på landet än i stan om man ska flytta till ön. Santo Domingo är så trafikerat och det är mycket avgaser i luften. På landet finns mera fåglar och andra djur som inte trivs här. Han vill att vi ser oss omkring på ön, besöker Samana, La Romana och andra ställen där det är lugnare och där det finns friskare luft.


En mycket vänlig man som jag har stor respekt för. Han har varit med och kämpat med motståndrörelsen mot den fruktansvärda diktatorn och tyrannen Trujillo. Han har uppfostrat 11 barn tillsammans med sin fru och nu bekymrar han sig över oss. Tyvärr förstår jag inte allt han säger. Det är synd för han har mycket att berätta om. När jag flyttar hit ska jag ta med mig en bandspelare och spela in vad han säger.

Att klara sig själv.....

Helt slut på kvällen efter en dag med promenader i familjens kvarter, shopping i Megacentro och taxifärder hit och dit ihopträngd med en massa människor i trettio graders värme och med musik dunkande i öronen hela tiden. Aldrig en stund för sig själv eftersom familjen inte vill att vi ska vistas ute ensamma.


Även gubben börjar bli besvärad av all omsorg. När vi ska gå över gatorna går vår onkel först och avgör när vi ska kunna gå över. Han håller hela tiden ett vakande öga över oss så att vi inte går för långt bak eller för långt fram. Gubben blev så frustrerad att han plötsligt ställde sig mitt i gatan och började förklara för vår onkel att han är 63 år gammal och att han rest en hel del runt i världen och faktiskt kan ta vara på sig själv.


Vår onkel är 32. Det är hans plikt att ta ansvar för oss. Familjen förväntar sig det av honom. Han menar inget illa, han vill bara väl. Men hans omsorg om oss gör att vi känner oss för beroende och låsta av honom och av hans familj. Eller kanske av landet som sådant eftersom vi inte kan koderna och för att vi inte kan dölja att vi är utlänningar.


Den natten vaknar jag halv två och det är omöjligt att somna om. Det regnar ute men vi har både el och vatten. Mitt block är så fuktigt att det med nöd och näppe går att skriva på det. Jag känner på tvätten som vi var tvungna att ta in i går när det började regna. Den är fortfarande fuktig. Det är svårt att få tvätten torr här vare sig det regnar eller inte eftersom luften är så fuktig.


Vid tiotiden gick strömmen igen. De andra åkte in till familjen men jag och gubben stannade hemma. Vi hade gjort upp med vår onkel att vi bara skulle åka taxi med grannen intill som är taxichaufför och grannen ovanför hade lovat följa med. Vår onkel såg inte ut att gilla läget men gav ändå med sig när vi förklarade att vi nån gång måste lära oss att klara oss själva i landet om vi ska kunna bo här. Han hade talat med alla grannar han kände i området så att de kunde hålla ett vakande öga över oss och vi fick lova att inte gå för långt om vi ville promenera.


De gick och vi kände oss som föräldrafria tonåringar. Strömmen hade ännu inte kommit tillbaka så vi tog en promenad och sov sen siesta. Svettigt värre utan vatten. Senare, vid fyratiden på eftermiddagen, när vi satt ute på balkongen och tittade på korna som vallades förbi nedanför, tändes ljuset därute och vi rusade in för att koka kaffe, hälla upp vatten och duscha...äntligen

Grannen ovan kom och hälsade på och undrade hur det var med oss. Hon ville hjälpa oss att få tvätten torr igen men vi sa att vi hänger upp dem på taket nu när det är så varmt. Strax efter det ringde det på dörren igen och där stog en annan granne som ville presentera sig och tala om att om det var något vi behövde så var det bara att säga till.


Vi tog en promenad igen, Till colmadon runt hörnet. Vi behövde ciggaretter, salt och dricksvatten. Mannen i colmadon tyckte det var intressantare att titta på TV än att serva oss så vi fick vänta en stund. Jag frågade efter priset och han sa, eller jag tyckte i alla fall att han sa, 85 pesos, men när jag lämnade en hundrasedel fick jag ingen växel tillbaka. Kanske hade jag hört fel. Hade ingen lust att störa honom med att fråga eftersom han återvänt till tevetittandet.


Den lille pojken som hade fått 10 pesos av oss till bröd häromdagen kom fram och började tigga pengar igen. Han såg uppfodrande, nästan förmanande på mig när jag skakade på huvudet. Men jag var lika ihärdig och log och sa bestämt men vänligt : - No. querido, hoy no. Basta.

Han flinade mot mig och sprang iväg och jag misstänkte att vad han än köpt för pengarna han fick sist, så inte var det bröd.

Boc Chica..

Vi tog en guagua till stranden. Inne i Boca Chica var det fullt med folk. Luften var tung av matos och det var en fuktig värme som slog emot oss. När vi närmade oss stranden möttes vi av långa rader av stånd där det anrättades mat av olika slag och ljudet av merenge och bachata blandades med försäljarnas enträgna rop. Tavlor stod uppradade mot ett staket och mot husväggar. En man med långa rastaflätor satt och målade på en halvfärdig duk. Någon gick omkring och spelade gitarr för de få badgäster som befolkade stranden denna dag. Det verkade som om de flesta som rörde sig på stranden var de som arbetade där.


Genast kom det fram en man som ville ha betalt för solstolar, parasoll och för att vi över huvud taget vistades på stranden. Vi valde ut tre stolar och två parasoller och hann knappt komma iordning förrän försäljarna började närma sig oss med erbjudande om frukt, grillat bröd, massage, badbollar, halsband, kokosnötter, solglasögon, kläder, och till och med ost.


Vattnet var långgrunt, ljummet, lent och oerhört salt. Det gick inte att dyka med öppna ögon här. Vi var i vattnet en lång stund innan vi motvilligt masade oss upp på stranden för att äta frukttallrik och grillat bröd. Det smakade underbart gott.


Försäljarna återkom gång på gång. De var verkligen kreativa och enträgna. Det här var deras jobb. De drog sig inte för att tala om att de hade det svårt men log ändå lika glatt och vänligt när man tackade nej. Det var bara kvinnliga massörer på stranden. De hade alla gula tröjor med olika nummer på. En av dem kom fram till mig och ville massera min fötter. Jag log vänligt och tackade nej. Hon log tillbaka och nickade och frågade om jag ville ha massage en annan dag. Jag nickade tillbaka. Då berättade hon att hon inte skulle vara här nästa helg men helgen därpå. Att hon ibland måste vara hemma för att tvätta och städa. Hon sa sitt namn och pekade på numret på tröjan och ville att jag skulle komma ihåg det så att jag valde just henne när jag ville bli masserad.


En ung man kom gående på alla fyra. Han kunde inte stå upprätt. Hans ben, fötter och armar hade en konstig vinkel, var vridna inåt så att han fick använda sig av utsidorna när han gick. Jag tittade frågande på en av våra släktingar som var med på stranden. Han ryckte på axlarna och sa att den mannen är född sådan. Jag tänkte att hemma i Sverige hade han antagligen varit intagen på en instutition. Här var han i alla fall fri och kunde vistas ute i friska luften bland andra människor.

Zona Colonial..

Regn, regn och åter regn. Inget vatten och ingen el. Vi började oroa oss för maten i kylskåpet och kläderna som vi tvättat och hängt upp på taket igår var genomblöta. Grannen ovanför erbjöd sig att ta de i sin torktumlare. De har backup och det är dem vi får låna elen ifrån eftersom det är något fel någonstans. Vi har betalt för elen men av någon anledning så fungerar det inte med transporten.


Men det slutade regna fram mot eftermiddagen och elen kom tillbaka. En liten kille ringde på dörren och ville ha pengar till bröd. Min dotter fick hjälpa mig översätta för han pratade så tyst att jag inte förstod vad han sa. Han sken upp som en sol när han fick 10 pesos men vår onkel förmanade oss att inte göra om det.


På eftermiddagen åkte vi taxi till Zona Colonial med några fler av våra släktingar. Det var lagom med folk ute på stan. I parken läste studenter dikter och några äldre män satt runt ett bord och spelade domino. Från alla restaurangern och varuhus strömmade musik. Hundar låg överallt på trottoaren och dåsade. Jag trodde först de var döda, så stilla låg dem. En äldre dam satt på gatan lutad mot en port och åt något ur en foliekartong. Hon var mager och illa klädd.


Vi gick in i några butiker för att titta på kläder och presenter till de våra därhemma. Trots att butikerna låg tätt efter varandra fanns här gatuförsäljare även här. Jag köpte ett radband till min son. Försäljaren ville jag skulle köpa fler och började enträget visa upp hur många fina radband han hade. Vet inte hur många gånger jag log och sa nej tack den eftermiddagen. Senare berättade vår onkel att när vi kom ut på själva torget hade en guide kommit fram till honom och velat att han skulle låta honom guida oss. Han trodde inte på vår onkel när han sa att vi är hans familj eftersom vår onkel var svart och vi var vita. Han tyckte att "vi dominikaner måste hålla ihop" och blev riktig sur på vår onkel.


På vägen tillbaka lät vi oss föras in på en restaurang nära parken där vi delade på en familjepizza. Studenterna hade börjat sjunga för varandra och folk hade samlats kring dem för att lyssna. Den gamla damen med foliekartongen hade somnat på gatan framför porten och folk började dra sig hemåt.

Att ta sig fram i Santo Domingo..

Inne i den "finare" delen av Santo Domingo är fler och fler av taxibilarna gula och har en skylt på taket så att man lätt kan känna igen dem. Men i de delar av Santo Domingo där vi rörde oss mest känner man igen taxibilarna på att de ser ut att knappt verkar hänga ihop. De är buckliga. Fönsterrutorna kan vara full av sprickor och det är inte alltid som lyktorna är hela heller. Säten är nedsuttna eller söndriga och bilarna är ofta trånga och små. Men de hänger ihop och de tål att köra över bucklor, i gropar och över sjöar av vatten och lera. Dessutom kan de få in över 12 personer om det krävs.


Vi åkte mycket taxi. Men även här var vår onkel väldigt försiktig. Han tog inte vilken taxi som helst utan ringde helst upp någon speciell som han kände till och litade på. Oftast var vi mellan 5 och 7 personer som tog en taxi ihop. Vi fick sitta i knä på varandra och två förutom chauffören fick sitta fram. Någon gång kunde det hända att taxibilen var så pass rymlig att taxichauffören tyckte han borde ha extra betalt för bekvämlighet. Men vi fick ju faktiskt skylla oss själva som inte delade upp oss i varsinn bil. Det kostade ju faktiskt bara 150 pesos från lägenheten och till familjens bostad. Det är knappt 35 kronor i svensk valuta.


Och visst, det är sant att trafikregler, i vår mening, inte existerar till fullo i Santo Domingo.. Här stannar man inte för rött ljus eller släpper fram den som kommer från höger. Inte heller håller man sig till några fåniga filer eller relommenderade avstånd. Nej, här tar man sig fram där det finns luckor och finns det inte det så tränger man sig fram. Helst ska man ligga så nära intill andra bilar som möjligt, både vid möten och i filkörning. Bilarna tycks kunna dra in magen. Stannar gör man bara om man absolut måste och när man ska släppa av eller på någon. I de flesta bilar finns inga bilbälten och finns dem så finns dem endast i förarsätet.


Trots allt detta var jag aldrig rädd. Jag satt inte på helspänn och försökte bromsa mot golvet. Jag ryckte inte till när en bil svängde ut mitt framför nosen på vår eller någon från motsatt håll inte svängde över på sin sida förrän vi var så nära varandra att motorhuvarna på bilarna smekte varann...som bara bilar kan:) Jag litade oförbehållslöst på den som körde.


Någon slags regel fanns ändå, även om jag bara kunde ana det. för det fanns hela tiden en kommunikation mellan chaufförerna. även om det ibland uppstod missförstånd, vilket ju inte är mer än mänskligt. Och fastän det ofta blev trångt och ibland lite kaos så ordnade det alltid upp sig och ingen blev skadad vilket kanske beror på att de aldrig körde särskilt snabbt.


Förutom Taxi finns en typ av taxibussar som bara kör bestämda rutter. Då kunde man få tränga ihop sig med tre eller fem andra personer som skulle åt samma håll och trots att det kanske redan fanns sju personer i bilen kunde han stanna och plocka upp fler. När sen någon skulle av fick alla kliva ut för att släppa ut denna och sen fick alla kliva in i bilen igen.


Och så finns det ju riktiga bussar också. Rejält kortare, smalare och betydligt mer begagnade än de bussar vi är vana vid hemma i Svedala. Men dock bussar. De kör längre sträckor. Vi tog en sådan "guagua" när vi skulle till stranden i Boca Chica. Även det blev trångt. Men det kostar bara 80 pesos.


Det nyaste tillskottet i transportväg är tunnelbanan och där ligger Sverige i lä vad gäller modernitet och renhet. Både hallarna och vagnarna var oklanderlig rena och oerhört eleganta med en modern snitslig stil. Det var som att komma till en annan värld. Men den är inte färdigutbyggd än så det är inte ofta man har anleding att ta tunnelbanan. Det enda som fanns att anmärka på där var att det inte fanns särskilt gott om sittplatser trots att vagnarna var stora och rymliga. Å andra sidan så kom man ju inte särskilt långt med tunnelbanan och den lilla biten kan man ju stå.

Familjen..

FAMILJEN...


Efter ett tag blev det alltmer liv och rörelse utanför. Musik, folk som pratade högt och ogenerat med varandra, mammor som ropade på sina barn, barn som lekte och skrattade, billarm som tjöt, larm som gick och försäljare som körde runt i bil eller på cykel och ropade ut vilka billiga, frächa varor dem hade till salu.


Vid 11-tiden tog vi en taxi till min svärsons familj. De bor precis mittemot basebollplanen i sitt kvarter. . Vi träffade farfar och farmor som bott i huset i 30 år. I huset bor också en son och två döttrar med sina barn och barnbarn. Farmor har ett vakande öga över allt som händer och sker från det yngsta barnbarnsbarnet på 3 månader till den äldsta dottern som är runt 40 år. Men huset är stort och alla hjälps åt.


Alla tog emot oss med glädje och värme. Vi blev bjudna på fruktmix, kaffe och middag. Middagen fick serveras i omgångar eftersom familjen är så stor att de inte får plats samtliga vid bordet. Så vi fyra fick äta för oss själva. Det kändes lite konstigt i början men vi vande oss. Efter middagen kom alltid farmor med kaffe till mig och gubben. Huset har två stora verandor, en på övervåningen och en på undervåningen och det var på verandorna man umgicks. Farmor lagade regelbundet kaffe även till några som arbetade på basebollplanen. Då tog hon kopparna med sig ut på verandan och ropade ut mot basebollplanen så att de kom och hämtade sitt kaffe. Hon berättade för mig att hon själv inte dricker kaffe men att hon älskar doften av det.


Det regnade ordentligt åtminstone fem gånger den dagen. Vi tog ändå en promenad till parken. Överallt var det liv och rörelse, dofter och musik. Lösa hundar sprang kring benen, barn tjänade en slant genom att pusta skor. I varje hörn fanns en colmado och ibland fler. Glass och fruktförsäljare åkte fram och tillbaka flera gånger även här. Det luktade kyckling och friterat bröd. Folk pratade och gestikulerade. Bilar tutade, hundar skällde och barnen stojade. När regnet åter började ösa ner gick alla upp i rök....

Den första dagen - El primer día

Våra släktingar hade talat om för oss att det var val till borgmästare i Santo Domingo den här dagen så när jag vaknade tidigt på morgonen av att någon pratade i megafon var jag säker på att det var valfiske på gång. Jag gick ut på altanen och såg en liten skåpbil lastad med platanos, bananer, grönsaker och ägg. En ung man med megafon i handen ropade upp mot husen. När chauffören såg mig på balkongen stannade han och mannen med megafonen började vinka. Min dotters farbror, som skulle bo med oss i lägenheten, kom ut till balkongen och förklarade att de vilje sälja frukt och grönsaker. Människor måste vara väldigt morgontidiga här, klockan var inte mer än några minuter över sex. Gubben och dottern låg och sov fortfarande och jag såg inte heller till någon annan ute på gården än ett gäng med hundar som sprang bort mot ängen.

Vid åttatiden kom små skolbussar och bilar för att hämta barn och ungdomar till skolan. De vuxna började också röra på sig, gick fram till sina bilar och körde kanske till jobbet. Det var ju måndag idag.

Jag tittade i kylskåpet. Där fanns frukt, jouce, bröd och någon typ av sockerkaka. Kaffe var inte att tänka på för vi hade ingen spis och just nu hade vi ändå ingen el. Jag kunde inte ducha heller eftersom det behövs el för att vattnet ska pumpas in i rören. Svettig och kladdig tog jag med mig lite jouce och en smörgås och gick ut och satte mig på balkongen. Ute på ängen hade det nu samlats några kor. De gick helt lösa och vaktades av en äldre man med stav. Det fanns även några hästar lite längre bort mot ett nybygge. En av hundarna hade dröjt sig kvar och låg nu och dåsade i skuggan under en av de få bilarna som inte kört iväg ännu.

Jag tittade ut mot ängen igen. Det kunde ha varit så vackert om det inte vore för all skräp som låg överallt. Husen var inte heller i min smak. För höga, för kala och med samma tråkiga blekgula färg som väggarna inne i lägenheten var målade med. Inte särskilt upplyftande eller inspirerande. Spontant kände jag att här skulle jag inte vilja bo.

Lägenheten

Lägenheten var minst sagt spartansk..och mycket galler och lås. För att komma in i lägenheten måste vi först låsa upp porten där nere. Eller rättare, det är så det borde gå till . Vi hade inga nycklar, visade det sig men, tur i oturen, var lägenheten vid porten obebodd och vi kunde ta oss in i den lägenheten genom balkongen och på så vis öppna porten inifrån. Så mycket för den säkerheten.

Vår lägenhet låg en trappa upp. Först måste vi öppna gallergrinden och därefter kunde vi låsa upp själva dörren och ta oss in i lägenheten. Mitt första intryck var att jag kom in i en källare där man satt in lite överblivna möbler. Det fanns en diskbänk och lite köksskåp, ett kylskåp, ett plastbord a la trädgårdsbord med fyra stolar och i dotterns rum fanns en säng. Det var allt. Men det fanns gott om utrymme i garderoberna i varje sovrum och det fanns två toaletter. Visserligen kunde vi bara använda en av badrummen eftersom grannen under berättade att det läckte vatten ner till henne när vi duchade eller spolade på toaletten i ett av badrummen. Men det fick gå. Toalettbestyren var något annorlunda än hemma. Här fick vi nte spola ner toalettpappret utan det fick vi lägga i en behållare bredvid som vi sedan slängde i soporna och det fanns bara kallvatten att tvätta sig och ducha sig med. Men det var överkomligt eftersom man jämnt och ständigt var så varm att det var skönt med en kallduch.

Lägenheten hade två ingångar. Den andra ingången ledde ut till ett litet tvättutrymme och därifrån till en liten avsats av järn. En spiraltrappa tog oss ner till bakgården och upp till taket där alla i huset hängde sin tvätt. Den torkade bättre där berättade grannen för oss. Det var här kring spiraltrappan som träffpunkten var. Här pratade man, bjöd in varandra på kaffe eller frukttallrik och umgicks i största allmänhet. Ibland kunde hela trappan vara fylld med folk. Barn som vuxna, hundar som katter. Och första gången jag vågade mig upp på taket för att hänga tvätt ( grannen ovanför oss, som är minst tio år äldre än jag, rusar upp och ner för den här trappan som en ung flicka) la jag märke till att en del av de stagar som håller ihop trappan var av. Efter det höll jag alltid ett stabilt tag kring den kraftigare pelaren som trappan snodde sig kring. Men tvätten blev verkligen torr snabbare däruppe.

ANKOMST

Vi landade på Las Americas flygplats i Boca Chica, Santo Domingo vid 20-tiden på kvällen Dominikansk tid den 16/5. När vi kom ut i ankomsthallen slogs jag av hur skinande rent allt var. Golvplattorna var polerade så att de blänkte och jag fick en känsla av att jag måste gå försiktigt för att inte halka på det. Två av våra nya släktingar väntade på oss i hallen och vi skrattade och kramades. Jag och gubben min försökte kommunicera med hjälp av den lilla spanska vi hunnit lära oss medan min dotter pratade på som om hon vore född i landet.

Trots den sena timmen slog värmen emot oss när vi kom ut från flygplatsen. En ung man kom fram från ingenstans och började hjälpa oss packa in väskorna i bilen. Vi tittade frågande på våra släktingar och undrade hur mycket vi skulle ge i dricks eftersom vi inte var riktigt hemma med det här med pesos. De hjälpte oss och den unge mannen tackade och såg nöjd ut. Så trängde vi in oss i bilen för att börja färden till vår lägenhet någonstans i utkanten av staden. Två personer i framsätet och tre där bak i en normalstor bil . Vad jag inte visste då var att jag inte skulle komma att färdas så bekvämt igen förrän det var dags att åka tillbaka till flygplatsen.