Vi kom, vi såg och vi föll.....:)

Äntligen. Omtumlade men glada kom vi hem från en visning på en liten hästgård längs Nissan igår. Vi var där klockan 10 på förmiddagen och redan när vi svängde in på gårdsplan kände vi att "här vill vi bo".  Alla våra önskemål uppfylldes: här fanns vatten,  stor tomt, ladugård, förråd, falu rödfärg, kamin och smålandsstaket. Det fanns till och med ett växthus och en hustomte. Ja, en av säljarnas mamma blir vår närmsta granne och hon bjöd in oss på kaffe och kaka och kunde ge oss en mängd upplysningar och goa tips.  Lite längre bort ligger en ridklubb.

Inne i huset blev vi också överraskade. Det såg mycket bättre ut i verkligheten. Här fanns gott om utrymme. Tre sovrum och ett allrum på övervåningen och ett stort kök och ett bra duschrum på nedre botten där det även fanns en stor, rymlig matsal. Vardagsrummet och sovrummet låg vägg i vägg och om vi slår ner den väggen kan vi få en rejäl storstuga istället. Kamin fanns redan på plats liksom altan dörr ut mot söderläge där vi skulle kunna ha en härlig uteplats.

Klockan tre på eftermiddagen var kontraktet påskrivet så nu är vi ägare till en hästgård jäms med Nissan. Som det kan gå:)

Internetsökningar....

Nu gäller det att hitta någonstans att bo i Sverige.  Redan samma dag vi kom hem från Dominikanska Republiken kastade vi oss över datorerna och började söka efter torp närmare Göteborg. Vi älskade vårt gamla hus, så något i stil med det; stor lummig tomt, uthus, gärna en gäststuga och nära vatten, sjö eller å.  Naturligtvis kan man inte få allt och det viktigaste är att känna in atmosfären. Men drömma kan man ju. 


Själva huset får gärna vara enplans och ha en vedspis, gärna gammal. Det ska var ljust och hemtrevligt. Minst tre rum och kök. Helst ingen källare under huset men gärna jordkällare på tomten. Trägolv är mysigt och en veranda skulle inte vara fel.  


Ju närmare Göteborg desto bättre men det är också viktigt hur landskapet ser ut och Småland är så vackert med sina gärdsgårdar, sjöar och kullar.  Nästa vecka gör vi en husrunda runt Värnamo och Marks kommun. Det ska bli intressant. En del hus vi sett är redan sålda, några är budgivning på och andra har stått till försäljning ganska länge. Undrar just vad det är för fel på dom?  


Vi ska ta det lugnt. Vi vill ju hitta vårt drömställe. 

Mamarenguis dansa mamba...och gör en u-sväng

De sista två dagarna var vi helt slut efter allt åkande i minibussar och guaguas. Vi beslöt oss för att stanna på hotellet, bada, äta och bara vara. Jag var till och med uppe och dansade (nåja) lite mamba tillsammans med de andra turisterna.

Vi hade hunnit med att hälsa på familjen en av de första dagarna vi var i landet. Det hade blivit ett kort besök eftersom det tog över 6 timmar fram och tillbaka och de sista guaguas gick klockan sex på kvällen tillbaka till La Romana.

Familjen saknade Jennifer men var glada att se oss och tog emot oss med mat och varma skratt. Lilla minstingen hade lärt sig krypa och var inte still en sekund. Abuela grälade på gubben som roade sig med att låta henne smaka lite på hans cocacola och Stalin försökte hjälpa mig och Abuelo att förstå varandra.

Jag fick en kram av Annelis som varit så återhållsam med sådant förra gången vi var här och Dave fluktade till sig några av gubbens ciggisar, precis som han brukar:)

De sista dagarna behövde vi alltså smälta alla nya intryck och jag försökte greppa vad jag egentligen kände inför vårt beslut att flytta hit. Är det verkligen vad vi vill?

Förstrött tittar jag ut över playan framför mig. Jag har ont i nacken efter slaget i huvudet i guaguan men hade varit hos en läkare i La Romana som undersökt mig efter konstens alla regler. Nackspärren kunde ju lika gärna bero på allt åkande i de dragiga minibussarna. Jösses vilken kärring jag blivit.

Men känslan av att det här inte är rätt för mig och gubben ville inte släppa.  Hur skulle vi kunna anpassa oss till det här landet? Hur vänliga, glada och varma människorna som bor här än är så kan jag inte för mitt liv se mig och gubben hitta en plats här där vi kan skapa oss ett liv som vi skulle kunna trivas med.

Inte ens i Bayahibe som vi förälskat oss så i. Vi skulle aldrig bli en del av.....vi skulle för alltid bli de där vita gringosarna .....och vi skulle aldrig hinna lära oss alla koder som krävs för att kunna ingå i ett helt nytt sammanhang tillsammans med andra människor. Vi måste börja prata om vad vi egentligen vill ha ut av livet.

Så är det dags att resa hem igen. Först till Miami och vidare till Chicago och Stockholm. I bilen på vägen hem till Askersund från Stockholm tar gubben upp en ciggarett och drar ett djupt halsbloss innan han sakta blåser ut röken Jag riktigt känner hur alla spänningar lossar. Gubben vänder sig mot mig, flinar och säger:

- Nei du, fnillet, ett torp i Småland, det är grejer det.

Tja, som min dotter hade hört sägas.."En del måste resa över hela jorden för att hitta hem"

Vår vän från Haiti....

Vi lärde känna vår vän från Haiti eftersom vi ofta handlade i den tienda, i byn utanför hotellet, där han arbetar nu i sommar.  Vår vän talar både franska, creolska, spanska och lite engelska. Han berättade att han flyttade till Dominikanska Republiken bara 8 dagar innan jordbävningen där.

Alla i hans släkt och familj klarade sig utom en kusin som vistades på universitetet inne i staden. Själv är han är med sin fru, sin son, en kusin och sina svärföräldrar och han har uppehållstillstånd som måste förnyas om några månader.

I min ögon ser framtiden oviss och osäker ut för vår vän och hans familj men själv ger han intryck av att vara helt oberörd av detta.  Kanske är han härdad.

I den tienda han arbetar,  och som ägs av en fransyska som också bor i ett av de eleganta husen i byn,  får han 10 % av varje tavla han säljer. Han får ingen annan lön och det säljs tavlor i precis varenda tienda i byn. Byn har många tiendor och det säljs inte särskilt mycket tavlor.

I en tienda en bit längre ner arbetar vår väns kusin. Hon gör naglar.  Hon får 10% av det arbete hon utför. Tiendan ägs av en kvinna från Italien som bor i ett av de exklusiva husen i byn.  Vår väns kusin arbetar med ämnen som är mycket starka och hon har inget som helst skydd.

Hon äger inte sina verktyg och hon har ingen möjlighet att införskaffa den maskin som behövs för att skydda henne från att andas in det farliga ämnen i de medel hon använder.

Kusinen är 29 år. Hon lever ensam i en lägenhet i en förort till La Romana i närheten av vår vän från Haiti.. Hon ler mot mig när hon berättar att hon inte har några barn än men att hon gärna vill ha det.

Jag vet att kvinnor som är gravida rekommenderas att inte arbeta med de medel hon arbetar med och säger försiktig detta till henne. Hon ler bara mot mig och skakar på huvudet.

Själv mår jag redan illa och känner mig yr av de starka ångorna men hon verkar helt oberörd. Hon känner säkert inte den starka doften längre. Hon har vant sig.

En dag ber vår vän från Haiti oss att följa med till hans hemkvarter.  Först måste han säga till sin chef att han tar ledigt. Det brukar inte vara några problem.

Gemensamt tar vi en minibus till La Romana där vi byter till ytterligare en minibus som tar oss till vår väns kvarter.

På vägen möter vi vår väns svärföräldrar som hälsar vänligt på oss och frågar var vi kommer ifrån. Vi växlar några ord med dem innan vi går vidare.

Kvarterer har en lantligare karaktär än både byn utanför hotellet och Bayahibe. Vägarna här är vare sig grusbelagda eller asfalterade. Även här finns små colmados insprängda på fler ställen. Husen är inte lika färglada och inte ens det exklusivaste huset här kan mäta sig med husen i Bayahibe.

På en tvärgata längts bort i kvarteret finns ett område som ser ut som en kåkstad. Där är husen gjorda av plåt och ligger tätt, tätt ihop.

Vår vän berättade att dessa människor bara bor där tillfälligt. Att många arbetar inne i staden och bor här för att kunna spara till något bättre i framtiden.

Vår vän vill visa oss sin lägenhet som ligger i ett tvåvåningshus. Det ligger två lägenheter på övervåningen och ägarna bor själva på nedervåningen. Ägarna är dominikaner och de lyser upp när de hälsar på vår vän.  Hola vecina, hälsar vår vän och småpratar en stund med sin granne innan han visar oss in i sin lägenhet där han bor med sin fru och lilla son.

Lägenheten består av ett vardagsrum, ett sovrum, ett litet pentry och ett litet badrum. Den är billig även med dominikanska mått mätt, 2500 pesos i månaden. Det är ca 500 kronor i månaden. Medelinkomsten för en dominikan är ca 20 000 pesos i månaden. Vår vän har ingen lön. Han har provision. Han får 10 % för varje tavla han säljer. Jag vet inte hur mycket en tavla kostar men jag vet att det är sällan någon köper en tavla.

Jag la märke till att utrymmen utanför husen, det som var själva tomten, var stenbelagda. Här fanns inte plats för någon trädgård eller lummig grönska. Den grönska som fanns var på de områden där nya hus skulle byggas.  Men vår vän visade oss till ett hus som var ganska exklusivti i jämförelse med det han bor i. Därinne fanns en lummig liten trädgård och en pool. Vår vän sa att här kunde alla bada och att barnen brukade leka i den lilla trädgården.

Vid den här tiden på dygnet fanns inte så mycket barn i byn. De var i skolan och de mindre barnen togs om hand av släktingar och grannar. Jag tittade in i det lilla utrymmet och la märke till att där fanns lite leksaker, en docka, en spade och en trasig leksaksbil. En liten flicka kom fram och ställde sig framför mig, storögd och förväntansfull.

 -Hola nena, sa jag och satte mig på huk framför henne, estás jugando aquá.  Men vår vän tog henne om axeln och knuffade mjukt fram henne och pekade mot ett hus dit han ville hon skulle gå.

Några hundar sprang omkring i kvarteret. En var fruktansvärt tunn och mager och såg ut som den skulle dö av svält när som helst. När jag frågade vår vän om han visste vem som äger hunden tittade han förvånat på mig och började skratta.

Jag kände återigen att jag hade svårt att veta hur jag ville, kunde eller borde förhålla mig till alla dessa nya intryck och erfarenheter i detta land så olikt Sverige. Men jag kände mig helt plötsligt fullkomligt förvissad om att jag inte ville flytta till det här landet och bosätta mig här.

Catalina....

Andra dagen  i La Romana åkte vi tillsammans med vår guide till ett område i utkanten av staden som heter Catalina. Vi hade bett vår guide att visa oss en by där livet är lite mer vardagligt och lugnt än inne i själva centrum. Guiden ville att vi skulle ta en taxi och vi kunde inte med att protestera. (Snåla som vi är). 

Byn var charmig. Där fanns ett flertal små colmados. Husen var lika färglada som inne i Bayahibe och lika stora skillnader på standarden.  Trädgårdarna som fanns var små och ihopträngda och samtliga hus hade, liksom på de flesta andra platser i landet, galler för fönster, dörrar och entreer in till själva tomten. En del hus var inte färdiga men ändå var de bebodda. 


Jag förstod ganska snart att jag varken kunde tänka mig att bo inne i La Romana eller i en by liknande den här. Vad skulle jag göra här? Vilken roll skulle jag ha? Den vita svensken med mycket pengar? Jag var redan bekymrad över alla små pojkar mellan 6 och 12 år som kommit fram och tiggt pengar i La Romana centrum och i Bayahibe. Hur de förtvivlat försökte få pengar genom att t ex visa mig var minibussen till Bayahibe var trots att de visste att jag redan visste det. 


Gubben började tröttna på färden. Han tyckte han sett nog. Vi talade om för vår guide att vi var nöjda och ville tillbaka. Det gick inte utan protester men till slut sa vi bestämt ifrån att nu ville vi faktiskt åka tillbaka. Vi betalade taxichauffören och tackade vår guide som återigen såg väldigt bekymrad ut när vi tog farväl. 


Vi gick in på varuhuset Jumbo för att köpa med oss lite cocacola hem och blev bestulna på våra pengar när vi stod i kassan. En liten kille i 6-årsåldern hade rört sig kring oss och försvann som en blixt när gubben skulle betala. Snopet!!.  


Det var bara 3000 pesos och antagligen behövde han de pengarna bättre än oss så istället för att börja tjura bestämde vi oss för att glädjas åt att han kanske fick några dagar utan att behöva vara hungrig. Kanske han till och med kunde ställa till med en fest tillsammans med sina vänner. 

La Romana...

Vi åkte till La Romana nästan varje dag. Här var det alltid liv och rörelse och vi fick sällan vara ifred. Det syntes lång väg att vi var turister.  Vi försökte gå i "dominikansk takt" och se så lite nyfikna ut som möjligt men det hjälpte inte ett dugg.

Tredje dagen vi var i staden vågade vi oss på att fråga någon efter en turistbyrå vilket ledde till att vi fick en guide med oss runt staden. Det första han ville visa oss var en tobaksaffär där de satt och rullade cigarrer. Jag har aldrig gillat att röka cigarr men kunde inte med annat än att smaka då vår guide erbjöd mig en helt nyrullad cigarr med vaniljsmak.  Jag tog några försiktiga bloss och tyckte faktiskt om smaken.

Guiden förklarade för oss hur viktigt det var att vara uppmärksam i La Romana. Det är en fin stad, berättade han, med bra människor, men på senare tid har det kommit hit människor som är dåliga. Han gjorde onda ögat och menade på att vi måste vara försiktiga och att det är hans ansvar att se till att inget händer oss.
- Vi vill att människor ska våga komma hit och få ett bra intryck så de vill komma tillbaka igen, förklarade han.

När jag ville veta hur mycket han ville ha betalt för sina tjänster ville han inte svara på det utan menade att det gör vi upp om senare. Både jag och gubben blev osäkra eftersom vi inte hade en aning om vad som förväntades av oss. Hur mycket skulle det kosta? Vad var skäligt och vad har vi råd med?

Efter en timmes guidning försökte vi göra upp med vår guide. Men han ville inte gärna avsluta utan menade att det är bättre om han är med oss och visar. Vi förklarade att vi gått omkring själva i staden i två hela dagar utan att något hänt och att vi var tacksamma över hans hjälp men ville klara oss själva nu.
Han såg så besviken ut att vi  gav honom 1000 pesos och kom överens om att träffa honom igen nästa dag så att han kunde guida oss vidare.

Lättade över att blivit av med guiden vandrade vi vidare genom staden men upptäckte snart att guiden dök upp lite här och var och förklarade att vi inte skulle vara oroliga för han hade minsann ögonen på oss. Efter det beskedet blev vi inte mindre oroliga men log vänligt mot vår guide och tackade för omtänksamheten.

Vi insåg med ännu större tydlighet hur lite vi förstod oss på koderna i landet. Vi var inte ens säkra på att vår guide var anställd av någon turistbyrå. Vi lät honom gå runt med oss mest för hans skull. Vi förstod att han ville ha pengar av oss och vi antog att han behövde pengarna. Men kanske han dessutom var uppriktigt bekymrad. Kanske det var farligt att gå omkring i La Romana som turister.  Även om han ville ha pengar av oss så uteslöt det inte att han faktiskt kunde ha rätt och att han faktiskt ville oss väl.

Det kändes inte bra. I Sverige finns det också faror, platser där man inte bör vistas efter mörkrets inbrott eller där man måste vara försiktig även på dagtid för att man t ex kan bli bestulen eller lurad. Men där kan jag koderna och vet vad jag ska akta mig för. Där mottas jag inte som en främling, är inte lika utsatt och sårbar. Sticker inte ut, som här.

En känsla började vakna inom mig: Vill jag verkligen leva och bo i det här landet? Vill jag, klarar jag att bo i något annat land än Sverige?

En olycka händer så lätt.....

Busshållplatsen i Bayahibe ligger strax intill en liten handelsbod. Härute sitter gubbarna och pratar och svalkar sig i skuggan. En och annan kärring också för den delen och platsen tjänstgör också som  marknadsplats. Här säljs både färsk fisk, färska grönsaker och nypressad jouce.

När jag tog kort på fiskarna som hängde i trädet bad dessa tre herrar att jag även skulle ta kort på dem. Det är jag glad för att jag gjorde för jag står i tacksamheltsskuld till dem alla tre.
När jag skulle på minibussen till La Romana bad jag mig så klantigt åt när jag skulle gå på att jag slog huvudet i ramen till dörröppningen. En rejäl smäll så jag såg stjärnor och föll handlöst bakåt......rakt i famnen på dessa tre herrar som rusat upp för att hjälpa mig.
En av dem höll mig, en annan drog fram en pall och den tredje tog min vattenflaska och hällde innehållet över mitt huvud.  Gracias amigos :)