Vi lärde känna vår vän från Haiti eftersom vi ofta handlade i den tienda, i byn utanför hotellet, där han arbetar nu i sommar. Vår vän talar både franska, creolska, spanska och lite engelska. Han berättade att han flyttade till Dominikanska Republiken bara 8 dagar innan jordbävningen där.
Alla i hans släkt och familj klarade sig utom en kusin som vistades på universitetet inne i staden. Själv är han är med sin fru, sin son, en kusin och sina svärföräldrar och han har uppehållstillstånd som måste förnyas om några månader.
I min ögon ser framtiden oviss och osäker ut för vår vän och hans familj men själv ger han intryck av att vara helt oberörd av detta. Kanske är han härdad.
I den tienda han arbetar, och som ägs av en fransyska som också bor i ett av de eleganta husen i byn, får han 10 % av varje tavla han säljer. Han får ingen annan lön och det säljs tavlor i precis varenda tienda i byn. Byn har många tiendor och det säljs inte särskilt mycket tavlor.
I en tienda en bit längre ner arbetar vår väns kusin. Hon gör naglar. Hon får 10% av det arbete hon utför. Tiendan ägs av en kvinna från Italien som bor i ett av de exklusiva husen i byn. Vår väns kusin arbetar med ämnen som är mycket starka och hon har inget som helst skydd.
Hon äger inte sina verktyg och hon har ingen möjlighet att införskaffa den maskin som behövs för att skydda henne från att andas in det farliga ämnen i de medel hon använder.
Kusinen är 29 år. Hon lever ensam i en lägenhet i en förort till La Romana i närheten av vår vän från Haiti.. Hon ler mot mig när hon berättar att hon inte har några barn än men att hon gärna vill ha det.
Jag vet att kvinnor som är gravida rekommenderas att inte arbeta med de medel hon arbetar med och säger försiktig detta till henne. Hon ler bara mot mig och skakar på huvudet.
Själv mår jag redan illa och känner mig yr av de starka ångorna men hon verkar helt oberörd. Hon känner säkert inte den starka doften längre. Hon har vant sig.
En dag ber vår vän från Haiti oss att följa med till hans hemkvarter. Först måste han säga till sin chef att han tar ledigt. Det brukar inte vara några problem.
Gemensamt tar vi en minibus till La Romana där vi byter till ytterligare en minibus som tar oss till vår väns kvarter.
På vägen möter vi vår väns svärföräldrar som hälsar vänligt på oss och frågar var vi kommer ifrån. Vi växlar några ord med dem innan vi går vidare.
Kvarterer har en lantligare karaktär än både byn utanför hotellet och Bayahibe. Vägarna här är vare sig grusbelagda eller asfalterade. Även här finns små colmados insprängda på fler ställen. Husen är inte lika färglada och inte ens det exklusivaste huset här kan mäta sig med husen i Bayahibe.
På en tvärgata längts bort i kvarteret finns ett område som ser ut som en kåkstad. Där är husen gjorda av plåt och ligger tätt, tätt ihop.
Vår vän berättade att dessa människor bara bor där tillfälligt. Att många arbetar inne i staden och bor här för att kunna spara till något bättre i framtiden.
Vår vän vill visa oss sin lägenhet som ligger i ett tvåvåningshus. Det ligger två lägenheter på övervåningen och ägarna bor själva på nedervåningen. Ägarna är dominikaner och de lyser upp när de hälsar på vår vän.
Hola vecina, hälsar vår vän och småpratar en stund med sin granne innan han visar oss in i sin lägenhet där han bor med sin fru och lilla son.
Lägenheten består av ett vardagsrum, ett sovrum, ett litet pentry och ett litet badrum. Den är billig även med dominikanska mått mätt, 2500 pesos i månaden. Det är ca 500 kronor i månaden. Medelinkomsten för en dominikan är ca 20 000 pesos i månaden. Vår vän har ingen lön. Han har provision. Han får 10 % för varje tavla han säljer. Jag vet inte hur mycket en tavla kostar men jag vet att det är sällan någon köper en tavla.
Jag la märke till att utrymmen utanför husen, det som var själva tomten, var stenbelagda. Här fanns inte plats för någon trädgård eller lummig grönska. Den grönska som fanns var på de områden där nya hus skulle byggas. Men vår vän visade oss till ett hus som var ganska exklusivti i jämförelse med det han bor i. Därinne fanns en lummig liten trädgård och en pool. Vår vän sa att här kunde alla bada och att barnen brukade leka i den lilla trädgården.
Vid den här tiden på dygnet fanns inte så mycket barn i byn. De var i skolan och de mindre barnen togs om hand av släktingar och grannar. Jag tittade in i det lilla utrymmet och la märke till att där fanns lite leksaker, en docka, en spade och en trasig leksaksbil. En liten flicka kom fram och ställde sig framför mig, storögd och förväntansfull.
-Hola nena, sa jag och satte mig på huk framför henne, estás jugando aquá. Men vår vän tog henne om axeln och knuffade mjukt fram henne och pekade mot ett hus dit han ville hon skulle gå.
Några hundar sprang omkring i kvarteret. En var fruktansvärt tunn och mager och såg ut som den skulle dö av svält när som helst. När jag frågade vår vän om han visste vem som äger hunden tittade han förvånat på mig och började skratta.
Jag kände återigen att jag hade svårt att veta hur jag ville, kunde eller borde förhålla mig till alla dessa nya intryck och erfarenheter i detta land så olikt Sverige. Men jag kände mig helt plötsligt fullkomligt förvissad om att jag inte ville flytta till det här landet och bosätta mig här.