fredag 29 oktober 2010

Internetsökningar....


Nu gäller det att hitta någonstans att bo i Sverige.  Redan samma dag vi kom hem från Dominikanska Republiken kastade vi oss över datorerna och började söka efter torp närmare Göteborg. Vi älskade vårt gamla hus, så något i stil med det; stor lummig tomt, uthus, gärna en gäststuga och nära vatten, sjö eller å.  Naturligtvis kan man inte få allt och det viktigaste är att känna in atmosfären. Men drömma kan man ju. 


Själva huset får gärna vara enplans och ha en vedspis, gärna gammal. Det ska var ljust och hemtrevligt. Minst tre rum och kök. Helst ingen källare under huset men gärna jordkällare på tomten. Trägolv är mysigt och en veranda skulle inte vara fel.  


Ju närmare Göteborg desto bättre men det är också viktigt hur landskapet ser ut och Småland är så vackert med sina gärdsgårdar, sjöar och kullar.  Nästa vecka gör vi en husrunda runt Värnamo och Marks kommun. Det ska bli intressant. En del hus vi sett är redan sålda, några är budgivning på och andra har stått till försäljning ganska länge. Undrar just vad det är för fel på dom?  


Vi ska ta det lugnt. Vi vill ju hitta vårt drömställe. 



fredag 22 oktober 2010

Mamarenguis dansa mamba...och gör en u-sväng

De sista två dagarna var vi helt slut efter allt åkande i minibussar och guaguas. Vi beslöt oss för att stanna på hotellet, bada, äta och bara vara. Jag var till och med uppe och dansade (nåja) lite mamba tillsammans med de andra turisterna.

Vi hade hunnit med att hälsa på familjen en av de första dagarna vi var i landet. Det hade blivit ett kort besök eftersom det tog över 6 timmar fram och tillbaka och de sista guaguas gick klockan sex på kvällen tillbaka till La Romana.

Familjen saknade Jennifer men var glada att se oss och tog emot oss med mat och varma skratt. Lilla minstingen hade lärt sig krypa och var inte still en sekund. Abuela grälade på gubben som roade sig med att låta henne smaka lite på hans cocacola och Stalin försökte hjälpa mig och Abuelo att förstå varandra.

Jag fick en kram av Annelis som varit så återhållsam med sådant förra gången vi var här och Dave fluktade till sig några av gubbens ciggisar, precis som han brukar:)


De sista dagarna behövde vi alltså smälta alla nya intryck och jag försökte greppa vad jag egentligen kände inför vårt beslut att flytta hit. Är det verkligen vad vi vill?

Förstrött tittar jag ut över playan framför mig. Jag har ont i nacken efter slaget i huvudet i guaguan men hade varit hos en läkare i La Romana som undersökt mig efter konstens alla regler. Nackspärren kunde ju lika gärna bero på allt åkande i de dragiga minibussarna. Jösses vilken kärring jag blivit.

Men känslan av att det här inte är rätt för mig och gubben ville inte släppa.  Hur skulle vi kunna anpassa oss till det här landet? Hur vänliga, glada och varma människorna som bor här än är så kan jag inte för mitt liv se mig och gubben hitta en plats här där vi kan skapa oss ett liv som vi skulle kunna trivas med.

Inte ens i Bayahibe som vi förälskat oss så i. Vi skulle aldrig bli en del av.....vi skulle för alltid bli de där vita gringosarna .....och vi skulle aldrig hinna lära oss alla koder som krävs för att kunna ingå i ett helt nytt sammanhang tillsammans med andra människor. Vi måste börja prata om vad vi egentligen vill ha ut av livet.

Så är det dags att resa hem igen. Först till Miami och vidare till Chicago och Stockholm. I bilen på vägen hem till Askersund från Stockholm tar gubben upp en ciggarett och drar ett djupt halsbloss innan han sakta blåser ut röken Jag riktigt känner hur alla spänningar lossar. Gubben vänder sig mot mig, flinar och säger:

- Nei du, fnillet, ett torp i Småland, det är grejer det.

Tja, som min dotter hade hört sägas.."En del måste resa över hela jorden för att hitta hem"

Vår vän från Haiti....

Vi lärde känna vår vän från Haiti eftersom vi ofta handlade i den tienda, i byn utanför hotellet, där han arbetar nu i sommar.  Vår vän talar både franska, creolska, spanska och lite engelska. Han berättade att han flyttade till Dominikanska Republiken bara 8 dagar innan jordbävningen där.

Alla i hans släkt och familj klarade sig utom en kusin som vistades på universitetet inne i staden. Själv är han är med sin fru, sin son, en kusin och sina svärföräldrar och han har uppehållstillstånd som måste förnyas om några månader.

I min ögon ser framtiden oviss och osäker ut för vår vän och hans familj men själv ger han intryck av att vara helt oberörd av detta.  Kanske är han härdad.

I den tienda han arbetar,  och som ägs av en fransyska som också bor i ett av de eleganta husen i byn,  får han 10 % av varje tavla han säljer. Han får ingen annan lön och det säljs tavlor i precis varenda tienda i byn. Byn har många tiendor och det säljs inte särskilt mycket tavlor.

I en tienda en bit längre ner arbetar vår väns kusin. Hon gör naglar.  Hon får 10% av det arbete hon utför. Tiendan ägs av en kvinna från Italien som bor i ett av de exklusiva husen i byn.  Vår väns kusin arbetar med ämnen som är mycket starka och hon har inget som helst skydd.

Hon äger inte sina verktyg och hon har ingen möjlighet att införskaffa den maskin som behövs för att skydda henne från att andas in det farliga ämnen i de medel hon använder.

Kusinen är 29 år. Hon lever ensam i en lägenhet i en förort till La Romana i närheten av vår vän från Haiti.. Hon ler mot mig när hon berättar att hon inte har några barn än men att hon gärna vill ha det.

Jag vet att kvinnor som är gravida rekommenderas att inte arbeta med de medel hon arbetar med och säger försiktig detta till henne. Hon ler bara mot mig och skakar på huvudet.

Själv mår jag redan illa och känner mig yr av de starka ångorna men hon verkar helt oberörd. Hon känner säkert inte den starka doften längre. Hon har vant sig.

















En dag ber vår vän från Haiti oss att följa med till hans hemkvarter.  Först måste han säga till sin chef att han tar ledigt. Det brukar inte vara några problem.

Gemensamt tar vi en minibus till La Romana där vi byter till ytterligare en minibus som tar oss till vår väns kvarter.

På vägen möter vi vår väns svärföräldrar som hälsar vänligt på oss och frågar var vi kommer ifrån. Vi växlar några ord med dem innan vi går vidare.


Kvarterer har en lantligare karaktär än både byn utanför hotellet och Bayahibe. Vägarna här är vare sig grusbelagda eller asfalterade. Även här finns små colmados insprängda på fler ställen. Husen är inte lika färglada och inte ens det exklusivaste huset här kan mäta sig med husen i Bayahibe.

På en tvärgata längts bort i kvarteret finns ett område som ser ut som en kåkstad. Där är husen gjorda av plåt och ligger tätt, tätt ihop.

Vår vän berättade att dessa människor bara bor där tillfälligt. Att många arbetar inne i staden och bor här för att kunna spara till något bättre i framtiden.



Vår vän vill visa oss sin lägenhet som ligger i ett tvåvåningshus. Det ligger två lägenheter på övervåningen och ägarna bor själva på nedervåningen. Ägarna är dominikaner och de lyser upp när de hälsar på vår vän.  Hola vecina, hälsar vår vän och småpratar en stund med sin granne innan han visar oss in i sin lägenhet där han bor med sin fru och lilla son.

Lägenheten består av ett vardagsrum, ett sovrum, ett litet pentry och ett litet badrum. Den är billig även med dominikanska mått mätt, 2500 pesos i månaden. Det är ca 500 kronor i månaden. Medelinkomsten för en dominikan är ca 20 000 pesos i månaden. Vår vän har ingen lön. Han har provision. Han får 10 % för varje tavla han säljer. Jag vet inte hur mycket en tavla kostar men jag vet att det är sällan någon köper en tavla.


Jag la märke till att utrymmen utanför husen, det som var själva tomten, var stenbelagda. Här fanns inte plats för någon trädgård eller lummig grönska. Den grönska som fanns var på de områden där nya hus skulle byggas.  Men vår vän visade oss till ett hus som var ganska exklusivti i jämförelse med det han bor i. Därinne fanns en lummig liten trädgård och en pool. Vår vän sa att här kunde alla bada och att barnen brukade leka i den lilla trädgården.

Vid den här tiden på dygnet fanns inte så mycket barn i byn. De var i skolan och de mindre barnen togs om hand av släktingar och grannar. Jag tittade in i det lilla utrymmet och la märke till att där fanns lite leksaker, en docka, en spade och en trasig leksaksbil. En liten flicka kom fram och ställde sig framför mig, storögd och förväntansfull.

 -Hola nena, sa jag och satte mig på huk framför henne, estás jugando aquá.  Men vår vän tog henne om axeln och knuffade mjukt fram henne och pekade mot ett hus dit han ville hon skulle gå.

Några hundar sprang omkring i kvarteret. En var fruktansvärt tunn och mager och såg ut som den skulle dö av svält när som helst. När jag frågade vår vän om han visste vem som äger hunden tittade han förvånat på mig och började skratta.

Jag kände återigen att jag hade svårt att veta hur jag ville, kunde eller borde förhålla mig till alla dessa nya intryck och erfarenheter i detta land så olikt Sverige. Men jag kände mig helt plötsligt fullkomligt förvissad om att jag inte ville flytta till det här landet och bosätta mig här.



Catalina....

Andra dagen  i La Romana åkte vi tillsammans med vår guide till ett område i utkanten av staden som heter Catalina. Vi hade bett vår guide att visa oss en by där livet är lite mer vardagligt och lugnt än inne i själva centrum. Guiden ville att vi skulle ta en taxi och vi kunde inte med att protestera. (Snåla som vi är). 

Byn var charmig. Där fanns ett flertal små colmados. Husen var lika färglada som inne i Bayahibe och lika stora skillnader på standarden.  Trädgårdarna som fanns var små och ihopträngda och samtliga hus hade, liksom på de flesta andra platser i landet, galler för fönster, dörrar och entreer in till själva tomten. En del hus var inte färdiga men ändå var de bebodda. 


Jag förstod ganska snart att jag varken kunde tänka mig att bo inne i La Romana eller i en by liknande den här. Vad skulle jag göra här? Vilken roll skulle jag ha? Den vita svensken med mycket pengar? Jag var redan bekymrad över alla små pojkar mellan 6 och 12 år som kommit fram och tiggt pengar i La Romana centrum och i Bayahibe. Hur de förtvivlat försökte få pengar genom att t ex visa mig var minibussen till Bayahibe var trots att de visste att jag redan visste det. 


Gubben började tröttna på färden. Han tyckte han sett nog. Vi talade om för vår guide att vi var nöjda och ville tillbaka. Det gick inte utan protester men till slut sa vi bestämt ifrån att nu ville vi faktiskt åka tillbaka. Vi betalade taxichauffören och tackade vår guide som återigen såg väldigt bekymrad ut när vi tog farväl. 


Vi gick in på varuhuset Jumbo för att köpa med oss lite cocacola hem och blev bestulna på våra pengar när vi stod i kassan. En liten kille i 6-årsåldern hade rört sig kring oss och försvann som en blixt när gubben skulle betala. Snopet!!.  


Det var bara 3000 pesos och antagligen behövde han de pengarna bättre än oss så istället för att börja tjura bestämde vi oss för att glädjas åt att han kanske fick några dagar utan att behöva vara hungrig. Kanske han till och med kunde ställa till med en fest tillsammans med sina vänner. 

La Romana...

Vi åkte till La Romana nästan varje dag. Här var det alltid liv och rörelse och vi fick sällan vara ifred. Det syntes lång väg att vi var turister.  Vi försökte gå i "dominikansk takt" och se så lite nyfikna ut som möjligt men det hjälpte inte ett dugg.

Tredje dagen vi var i staden vågade vi oss på att fråga någon efter en turistbyrå vilket ledde till att vi fick en guide med oss runt staden. Det första han ville visa oss var en tobaksaffär där de satt och rullade cigarrer. Jag har aldrig gillat att röka cigarr men kunde inte med annat än att smaka då vår guide erbjöd mig en helt nyrullad cigarr med vaniljsmak.  Jag tog några försiktiga bloss och tyckte faktiskt om smaken.

Guiden förklarade för oss hur viktigt det var att vara uppmärksam i La Romana. Det är en fin stad, berättade han, med bra människor, men på senare tid har det kommit hit människor som är dåliga. Han gjorde onda ögat och menade på att vi måste vara försiktiga och att det är hans ansvar att se till att inget händer oss.
- Vi vill att människor ska våga komma hit och få ett bra intryck så de vill komma tillbaka igen, förklarade han.

När jag ville veta hur mycket han ville ha betalt för sina tjänster ville han inte svara på det utan menade att det gör vi upp om senare. Både jag och gubben blev osäkra eftersom vi inte hade en aning om vad som förväntades av oss. Hur mycket skulle det kosta? Vad var skäligt och vad har vi råd med?

Efter en timmes guidning försökte vi göra upp med vår guide. Men han ville inte gärna avsluta utan menade att det är bättre om han är med oss och visar. Vi förklarade att vi gått omkring själva i staden i två hela dagar utan att något hänt och att vi var tacksamma över hans hjälp men ville klara oss själva nu.
Han såg så besviken ut att vi  gav honom 1000 pesos och kom överens om att träffa honom igen nästa dag så att han kunde guida oss vidare.

Lättade över att blivit av med guiden vandrade vi vidare genom staden men upptäckte snart att guiden dök upp lite här och var och förklarade att vi inte skulle vara oroliga för han hade minsann ögonen på oss. Efter det beskedet blev vi inte mindre oroliga men log vänligt mot vår guide och tackade för omtänksamheten.

Vi insåg med ännu större tydlighet hur lite vi förstod oss på koderna i landet. Vi var inte ens säkra på att vår guide var anställd av någon turistbyrå. Vi lät honom gå runt med oss mest för hans skull. Vi förstod att han ville ha pengar av oss och vi antog att han behövde pengarna. Men kanske han dessutom var uppriktigt bekymrad. Kanske det var farligt att gå omkring i La Romana som turister.  Även om han ville ha pengar av oss så uteslöt det inte att han faktiskt kunde ha rätt och att han faktiskt ville oss väl.

Det kändes inte bra. I Sverige finns det också faror, platser där man inte bör vistas efter mörkrets inbrott eller där man måste vara försiktig även på dagtid för att man t ex kan bli bestulen eller lurad. Men där kan jag koderna och vet vad jag ska akta mig för. Där mottas jag inte som en främling, är inte lika utsatt och sårbar. Sticker inte ut, som här.

En känsla började vakna inom mig: Vill jag verkligen leva och bo i det här landet? Vill jag, klarar jag att bo i något annat land än Sverige?

En olycka händer så lätt.....








Busshållplatsen i Bayahibe ligger strax intill en liten handelsbod. Härute sitter gubbarna och pratar och svalkar sig i skuggan. En och annan kärring också för den delen och platsen tjänstgör också som  marknadsplats. Här säljs både färsk fisk, färska grönsaker och nypressad jouce.


När jag tog kort på fiskarna som hängde i trädet bad dessa tre herrar att jag även skulle ta kort på dem. Det är jag glad för att jag gjorde för jag står i tacksamheltsskuld till dem alla tre.
När jag skulle på minibussen till La Romana bad jag mig så klantigt åt när jag skulle gå på att jag slog huvudet i ramen till dörröppningen. En rejäl smäll så jag såg stjärnor och föll handlöst bakåt......rakt i famnen på dessa tre herrar som rusat upp för att hjälpa mig.
En av dem höll mig, en annan drog fram en pall och den tredje tog min vattenflaska och hällde innehållet över mitt huvud.  Gracias amigos :)

Bayahibe...

Vi blev förälskade i Bayahibe. Det var en vacker liten by precis vid vattnet och hade lite karaktär av västkusten i Göteborg med sina klippor och skär. I hamnen låg små fiskebåtar, surfingbrädor låg på rad på stranden och det fanns flera små oaser  i byn. På ett litet stenbelagt torg omringat av en liten stenmur, där man kunde sätta sig ner och svalka sig i skuggan under ett träd gick byinvånarna och sopade upp skräp som ramlat från träden.

Husen var färgglada och inbjudande,  såväl de mer enkla husen som kunde se ut som skjul som de mer moderna byggnaderna som var mer exklusiva. Gatorna var välsopade  och det fanns vackra blomsterarrangemang överallt. Hundar, höns och katter blandade sig med byinvånare och turister. Det luktade gott från barer och restauranger och vågornas brus när de slog mot klipporna bidrog till en känsla av ro och välbefinnande. Och alla människor var vackra, rena och glada. Fattiga som rika. Det var inte många turister där just då.

En kille, som arbetar i byn utanför hotellet, berättade för oss att Bayahibe var vackert men dyrt. Mer och mer turister drogs dit och fler människor utifrån hade börjat köpa tomter och bygga hus där.  Och vi la märke till att många av de exklusiva byggnaderna var hotell. De ursprungliga byinvånarna bodde i skjulen lite längre bort från centrum.

När vi promenerade inne bland dessa gränder kände vi oss lite som vi trängde oss på. Här fanns inga grindar eller staket. Inget skydd. Vi kunde se rakt in och gränderna var trånga, husen låg tätt. Det luktade mat. Det luktade gott, inbjudande. Men det var mycket, mycket enkla och torftliga hus och bakgårdar. Trots detta fick jag en känsla av att här fanns en gemenskap som jag, ironiskt nog,  nästan blev lite avundsjuk på. Och även här såg människorna rena, färglada och vackra ut. Barn som vuxna.





Att ta sig fram....

För att ta sig från hotellet till t ex Bayahibe eller La Romana kan man antingen ta taxi eller minibus. Minibussarna är en typ av ännu mindre bussar än guaguaorna. Att åka taxi till La Romana kostar 1300 pesos, att ta minibusen kostar bara 50 pesos per person. En viss skillnad. Vi valde minibus trots att personalen på hotellet rynkade på ögonbrynen och menade på att det nog inte var något för oss när vi frågade var minibussen stannade någonstans.

Visserligen var det ofta både trångt och svettigt i minibussarna och de körde rasande fort. Alla fönster var för det mesta öppna så det drog väldigt inne i bussarna.  Men det var det värt eftersom vi då fick en chans att beblanda oss mer med "vanligt" folk.

 En enda gång höll vi på att råka riktigt illa ut när en lastbil från motsatt riktining körde om en personbil och for rakt mot vår minibus. Vår chaufför blev tvungen att göra en tvär sväng upp på vägrenen och fick svårigheter att manövrera upp bussen på vägen igen. Hela bussen krängde och slirade på det regnvåta underlaget och alla höll andan inne i bussen.

Han lyckades få upp bussen på vägen igen precis innan vi kom fram till en bro och alla drog en suck av lättnad. Men strax efter gjorde bussen ett hastigt skutt och började slira igen då chauffören kört ner i en grop som doldes av den stora vattenmassan på vägen.  Alla inne i bussen började protestera och gräla på den stackars chauffören som ännu en gång lyckades få kontroll över bussen och jag förstod språket någorlunda för att uppfatta att de bad honom lugna ner sig och köra saktare nu när det regnar så mycket.
För att komma till La Romana med minibus måste man först åka förbi Bayahibe, en liten småbåtshamn som idag är ett populärt turistmål.  Ofta får man byta buss där för att fortsätta med en annan buss till La Romana.

Under högsäsong, då det är mycket turister som kanske vill till La Romana, kan busschauffören göra en deal med passagerarna om att han kan köra direkt till La Romana om samtliga betalar en dollar mer.

Att det finns en och annan passagerare som inte är turist och som planerat att gå av i Bayahibe eller någonstans på vägen dit tas ingen hänsyn till. Vi råkade ut för det en gång och den passagerare som ville till Bayahibe blev så förbannad så att hon struntade i att betala. Helt rätt tycker jag.

Det sorgliga var att ingen av oss turister som var med i gruppen egentligen hade förstått vad denna deal innebar och ingen av oss var egentligen särskilt beroende av att åka direkt till La Romana. Så fel det kan bli ibland.

Om man ska till La Romana betalar man inte den första bussen som stannar i Bayahibe utan väntar tills man går på den andra bussen till La Romana. Om man sedan vill vidare till t ex Santo Domingo måste man först ta sig till Parken i La Romana där en buss hämtar upp passagerare som ska med guaguan eller bussen till Santo Domingo. Inte heller denna "upphämtningsbuss" kostar något utan man betalar först på guagan eller direktbussen.  Direktbussen kostar några tiotal pesos mer än guagan eftersom den är bekvämare och går direkt. Men även här valde vi guaguan, snåljåpar som vi är:)



Efter klockan sex på kvällen går inga mer guaguas från Santo Domingo till La Romana eftersom det blir mörkt då , talade en man om för oss. Den sista går klockan sex och sen blir det att ta taxi.

Människorna vi träffade var otroligt hjälpsamma och verkade genuint intresserade av att prata om vad som helst när de märkte att vi kunde lite spanska och de var mycket måna om att informera och att vara till lags. Varje gång bussen tog upp nya passagerare hälsade alla buenos días, buenas tardes eller saludos till varandra. Det var väldigt trevligt.  Och det var aldrig tyst i bussarna för det fanns alltid något att prata om. Det kunde vara allt från vardagliga trivialiteter till heta politiska diskussioner. Alla la sig i samtalen och pratade i mun på varandra. Skrattade, log och grälade.

För det mesta spelades musik från radion i bussen men en gång slog chauffören plötsligt över till en kanal där en kvinna läste upp olika matrecept med allvarlig röst. Folk i bussen reagerade direkt och började kommentera: Hallå där, hombre, är du i onåd , har frugan slutat laga mat..eller ...stäng av den där smörjan och sätt på musik istället..

torsdag 21 oktober 2010

Viva Dominicus hotel och byn utanför hotellet

Första veckan i landet regnade det varje dag . Men det var okej eftersom regnet sällan varade mer än 10 minuter åt gången och det ändå var varmt och soligt däremellan.  Själva hotellkomplexet var som en liten by för sig omringad av en stor mur och med vakter vid varje entre. Jag och gubben kände oss lite malplacerade där inne och var först lite osäkra på om vi också kunde gå och plocka till oss kaffe, dricka, fika, frukt och mat helt gratis som alla andra gjorde. Det kändes lite fräckt att bli uppassad och serverad utan att betala för det....men vi vande oss ganska snabbt:) 


Vi tillbringade inte mycket av vår tid på hotellet så när vi var där kände vi oss som besökare som stod utanför och betraktade allt som hände. Det var mycket aktiviteter överallt. Dansundervisning, gymnastikövningar och bingo. 


På stranden blev människor fotograferade, masserade och fick håret flätat och nya naglar. Detta kostade dock pengar. Här fanns även möjligheter att mot betalning åka med på en mängd olika utflykter och det fanns en hel del aktiviteter även för barn. 


Jag och gubben gick inte fria från Vivapersonalen som ville erbjuda oss ett reseprogram som förutom att det skulle bli mycket billigare för oss även skulle innebära att vi skulle få mer pengar tillbaka än vad vi lagt ut......efter 15 års uppbindning. Vi tackade nej, 


De erbjöd oss då en gratis resa på två veckor om vi ändrade oss och senast samma dag skrev kontrakt, Vi tackade nej. 


De frågade varför. Vi skakade på huvudet och sa att det inte var något för oss. Då såg de bekymrat på oss och sa att vi då skulle gå miste om den fina presenten som de tänkt erbjuda oss och att den person som tagit kontakt med oss inte skulle kunna få någon provision för sitt arbete. 
Vi suckade, beklagade att vi hade låtit dem ta upp sin tid med oss och tackade vänligt men bestämt nej en sista gång trots att vi redan insett att de inte godtar ett nej som svar.





Utanför hotellet, i byn, bor det nästan enbart människor från andra länder. De flesta från Italien och det är de som äger både hotellen och all marknad i byn.  Taxichauffören som körde oss till hotellet berättade att det inte fanns några hus här innan hotellet byggdes. 


Nu myllrar det av flotta eleganta villor, restauranger, tiendor och barer. Här fnns massageinstitut, bank, tvätterier, prydnasaffäret, klädaffärer etc etc, Allt man kan önska. Och det har byggts upp ännu fler stora hotelkomplex. Och allt ägs av människor från andra länder.  


Det har gett arbetstillfällen till både dominikaner och haitianer. Haitianerna  har ingen fast lön utan enbart provision. De tjänar ca 10 % på det arbete de utför eller den vara de säljer. De har heller ingen fast tjänst. De vet att de har arbete månaden ut och om de har tur kanske de får vara kvar längre. 


Ingen av de anställa bor i byn. Många bor i La Romana ca 45 minuters resväg från byn med minibus. Några bor i Higuey, en by som ligger ungefär lika långt bort från hotellet som La Romana. 


Under vilka förhållanden dominikanerna är anställda fick vi inget riktigt grepp om.