Vi kom, vi såg och vi föll.....:)

Äntligen. Omtumlade men glada kom vi hem från en visning på en liten hästgård längs Nissan igår. Vi var där klockan 10 på förmiddagen och redan när vi svängde in på gårdsplan kände vi att "här vill vi bo".  Alla våra önskemål uppfylldes: här fanns vatten,  stor tomt, ladugård, förråd, falu rödfärg, kamin och smålandsstaket. Det fanns till och med ett växthus och en hustomte. Ja, en av säljarnas mamma blir vår närmsta granne och hon bjöd in oss på kaffe och kaka och kunde ge oss en mängd upplysningar och goa tips.  Lite längre bort ligger en ridklubb.

Inne i huset blev vi också överraskade. Det såg mycket bättre ut i verkligheten. Här fanns gott om utrymme. Tre sovrum och ett allrum på övervåningen och ett stort kök och ett bra duschrum på nedre botten där det även fanns en stor, rymlig matsal. Vardagsrummet och sovrummet låg vägg i vägg och om vi slår ner den väggen kan vi få en rejäl storstuga istället. Kamin fanns redan på plats liksom altan dörr ut mot söderläge där vi skulle kunna ha en härlig uteplats.

Klockan tre på eftermiddagen var kontraktet påskrivet så nu är vi ägare till en hästgård jäms med Nissan. Som det kan gå:)

Internetsökningar....

Nu gäller det att hitta någonstans att bo i Sverige.  Redan samma dag vi kom hem från Dominikanska Republiken kastade vi oss över datorerna och började söka efter torp närmare Göteborg. Vi älskade vårt gamla hus, så något i stil med det; stor lummig tomt, uthus, gärna en gäststuga och nära vatten, sjö eller å.  Naturligtvis kan man inte få allt och det viktigaste är att känna in atmosfären. Men drömma kan man ju. 


Själva huset får gärna vara enplans och ha en vedspis, gärna gammal. Det ska var ljust och hemtrevligt. Minst tre rum och kök. Helst ingen källare under huset men gärna jordkällare på tomten. Trägolv är mysigt och en veranda skulle inte vara fel.  


Ju närmare Göteborg desto bättre men det är också viktigt hur landskapet ser ut och Småland är så vackert med sina gärdsgårdar, sjöar och kullar.  Nästa vecka gör vi en husrunda runt Värnamo och Marks kommun. Det ska bli intressant. En del hus vi sett är redan sålda, några är budgivning på och andra har stått till försäljning ganska länge. Undrar just vad det är för fel på dom?  


Vi ska ta det lugnt. Vi vill ju hitta vårt drömställe. 

Mamarenguis dansa mamba...och gör en u-sväng

De sista två dagarna var vi helt slut efter allt åkande i minibussar och guaguas. Vi beslöt oss för att stanna på hotellet, bada, äta och bara vara. Jag var till och med uppe och dansade (nåja) lite mamba tillsammans med de andra turisterna.

Vi hade hunnit med att hälsa på familjen en av de första dagarna vi var i landet. Det hade blivit ett kort besök eftersom det tog över 6 timmar fram och tillbaka och de sista guaguas gick klockan sex på kvällen tillbaka till La Romana.

Familjen saknade Jennifer men var glada att se oss och tog emot oss med mat och varma skratt. Lilla minstingen hade lärt sig krypa och var inte still en sekund. Abuela grälade på gubben som roade sig med att låta henne smaka lite på hans cocacola och Stalin försökte hjälpa mig och Abuelo att förstå varandra.

Jag fick en kram av Annelis som varit så återhållsam med sådant förra gången vi var här och Dave fluktade till sig några av gubbens ciggisar, precis som han brukar:)

De sista dagarna behövde vi alltså smälta alla nya intryck och jag försökte greppa vad jag egentligen kände inför vårt beslut att flytta hit. Är det verkligen vad vi vill?

Förstrött tittar jag ut över playan framför mig. Jag har ont i nacken efter slaget i huvudet i guaguan men hade varit hos en läkare i La Romana som undersökt mig efter konstens alla regler. Nackspärren kunde ju lika gärna bero på allt åkande i de dragiga minibussarna. Jösses vilken kärring jag blivit.

Men känslan av att det här inte är rätt för mig och gubben ville inte släppa.  Hur skulle vi kunna anpassa oss till det här landet? Hur vänliga, glada och varma människorna som bor här än är så kan jag inte för mitt liv se mig och gubben hitta en plats här där vi kan skapa oss ett liv som vi skulle kunna trivas med.

Inte ens i Bayahibe som vi förälskat oss så i. Vi skulle aldrig bli en del av.....vi skulle för alltid bli de där vita gringosarna .....och vi skulle aldrig hinna lära oss alla koder som krävs för att kunna ingå i ett helt nytt sammanhang tillsammans med andra människor. Vi måste börja prata om vad vi egentligen vill ha ut av livet.

Så är det dags att resa hem igen. Först till Miami och vidare till Chicago och Stockholm. I bilen på vägen hem till Askersund från Stockholm tar gubben upp en ciggarett och drar ett djupt halsbloss innan han sakta blåser ut röken Jag riktigt känner hur alla spänningar lossar. Gubben vänder sig mot mig, flinar och säger:

- Nei du, fnillet, ett torp i Småland, det är grejer det.

Tja, som min dotter hade hört sägas.."En del måste resa över hela jorden för att hitta hem"

Vår vän från Haiti....

Vi lärde känna vår vän från Haiti eftersom vi ofta handlade i den tienda, i byn utanför hotellet, där han arbetar nu i sommar.  Vår vän talar både franska, creolska, spanska och lite engelska. Han berättade att han flyttade till Dominikanska Republiken bara 8 dagar innan jordbävningen där.

Alla i hans släkt och familj klarade sig utom en kusin som vistades på universitetet inne i staden. Själv är han är med sin fru, sin son, en kusin och sina svärföräldrar och han har uppehållstillstånd som måste förnyas om några månader.

I min ögon ser framtiden oviss och osäker ut för vår vän och hans familj men själv ger han intryck av att vara helt oberörd av detta.  Kanske är han härdad.

I den tienda han arbetar,  och som ägs av en fransyska som också bor i ett av de eleganta husen i byn,  får han 10 % av varje tavla han säljer. Han får ingen annan lön och det säljs tavlor i precis varenda tienda i byn. Byn har många tiendor och det säljs inte särskilt mycket tavlor.

I en tienda en bit längre ner arbetar vår väns kusin. Hon gör naglar.  Hon får 10% av det arbete hon utför. Tiendan ägs av en kvinna från Italien som bor i ett av de exklusiva husen i byn.  Vår väns kusin arbetar med ämnen som är mycket starka och hon har inget som helst skydd.

Hon äger inte sina verktyg och hon har ingen möjlighet att införskaffa den maskin som behövs för att skydda henne från att andas in det farliga ämnen i de medel hon använder.

Kusinen är 29 år. Hon lever ensam i en lägenhet i en förort till La Romana i närheten av vår vän från Haiti.. Hon ler mot mig när hon berättar att hon inte har några barn än men att hon gärna vill ha det.

Jag vet att kvinnor som är gravida rekommenderas att inte arbeta med de medel hon arbetar med och säger försiktig detta till henne. Hon ler bara mot mig och skakar på huvudet.

Själv mår jag redan illa och känner mig yr av de starka ångorna men hon verkar helt oberörd. Hon känner säkert inte den starka doften längre. Hon har vant sig.

En dag ber vår vän från Haiti oss att följa med till hans hemkvarter.  Först måste han säga till sin chef att han tar ledigt. Det brukar inte vara några problem.

Gemensamt tar vi en minibus till La Romana där vi byter till ytterligare en minibus som tar oss till vår väns kvarter.

På vägen möter vi vår väns svärföräldrar som hälsar vänligt på oss och frågar var vi kommer ifrån. Vi växlar några ord med dem innan vi går vidare.

Kvarterer har en lantligare karaktär än både byn utanför hotellet och Bayahibe. Vägarna här är vare sig grusbelagda eller asfalterade. Även här finns små colmados insprängda på fler ställen. Husen är inte lika färglada och inte ens det exklusivaste huset här kan mäta sig med husen i Bayahibe.

På en tvärgata längts bort i kvarteret finns ett område som ser ut som en kåkstad. Där är husen gjorda av plåt och ligger tätt, tätt ihop.

Vår vän berättade att dessa människor bara bor där tillfälligt. Att många arbetar inne i staden och bor här för att kunna spara till något bättre i framtiden.

Vår vän vill visa oss sin lägenhet som ligger i ett tvåvåningshus. Det ligger två lägenheter på övervåningen och ägarna bor själva på nedervåningen. Ägarna är dominikaner och de lyser upp när de hälsar på vår vän.  Hola vecina, hälsar vår vän och småpratar en stund med sin granne innan han visar oss in i sin lägenhet där han bor med sin fru och lilla son.

Lägenheten består av ett vardagsrum, ett sovrum, ett litet pentry och ett litet badrum. Den är billig även med dominikanska mått mätt, 2500 pesos i månaden. Det är ca 500 kronor i månaden. Medelinkomsten för en dominikan är ca 20 000 pesos i månaden. Vår vän har ingen lön. Han har provision. Han får 10 % för varje tavla han säljer. Jag vet inte hur mycket en tavla kostar men jag vet att det är sällan någon köper en tavla.

Jag la märke till att utrymmen utanför husen, det som var själva tomten, var stenbelagda. Här fanns inte plats för någon trädgård eller lummig grönska. Den grönska som fanns var på de områden där nya hus skulle byggas.  Men vår vän visade oss till ett hus som var ganska exklusivti i jämförelse med det han bor i. Därinne fanns en lummig liten trädgård och en pool. Vår vän sa att här kunde alla bada och att barnen brukade leka i den lilla trädgården.

Vid den här tiden på dygnet fanns inte så mycket barn i byn. De var i skolan och de mindre barnen togs om hand av släktingar och grannar. Jag tittade in i det lilla utrymmet och la märke till att där fanns lite leksaker, en docka, en spade och en trasig leksaksbil. En liten flicka kom fram och ställde sig framför mig, storögd och förväntansfull.

 -Hola nena, sa jag och satte mig på huk framför henne, estás jugando aquá.  Men vår vän tog henne om axeln och knuffade mjukt fram henne och pekade mot ett hus dit han ville hon skulle gå.

Några hundar sprang omkring i kvarteret. En var fruktansvärt tunn och mager och såg ut som den skulle dö av svält när som helst. När jag frågade vår vän om han visste vem som äger hunden tittade han förvånat på mig och började skratta.

Jag kände återigen att jag hade svårt att veta hur jag ville, kunde eller borde förhålla mig till alla dessa nya intryck och erfarenheter i detta land så olikt Sverige. Men jag kände mig helt plötsligt fullkomligt förvissad om att jag inte ville flytta till det här landet och bosätta mig här.

Catalina....

Andra dagen  i La Romana åkte vi tillsammans med vår guide till ett område i utkanten av staden som heter Catalina. Vi hade bett vår guide att visa oss en by där livet är lite mer vardagligt och lugnt än inne i själva centrum. Guiden ville att vi skulle ta en taxi och vi kunde inte med att protestera. (Snåla som vi är). 

Byn var charmig. Där fanns ett flertal små colmados. Husen var lika färglada som inne i Bayahibe och lika stora skillnader på standarden.  Trädgårdarna som fanns var små och ihopträngda och samtliga hus hade, liksom på de flesta andra platser i landet, galler för fönster, dörrar och entreer in till själva tomten. En del hus var inte färdiga men ändå var de bebodda. 


Jag förstod ganska snart att jag varken kunde tänka mig att bo inne i La Romana eller i en by liknande den här. Vad skulle jag göra här? Vilken roll skulle jag ha? Den vita svensken med mycket pengar? Jag var redan bekymrad över alla små pojkar mellan 6 och 12 år som kommit fram och tiggt pengar i La Romana centrum och i Bayahibe. Hur de förtvivlat försökte få pengar genom att t ex visa mig var minibussen till Bayahibe var trots att de visste att jag redan visste det. 


Gubben började tröttna på färden. Han tyckte han sett nog. Vi talade om för vår guide att vi var nöjda och ville tillbaka. Det gick inte utan protester men till slut sa vi bestämt ifrån att nu ville vi faktiskt åka tillbaka. Vi betalade taxichauffören och tackade vår guide som återigen såg väldigt bekymrad ut när vi tog farväl. 


Vi gick in på varuhuset Jumbo för att köpa med oss lite cocacola hem och blev bestulna på våra pengar när vi stod i kassan. En liten kille i 6-årsåldern hade rört sig kring oss och försvann som en blixt när gubben skulle betala. Snopet!!.  


Det var bara 3000 pesos och antagligen behövde han de pengarna bättre än oss så istället för att börja tjura bestämde vi oss för att glädjas åt att han kanske fick några dagar utan att behöva vara hungrig. Kanske han till och med kunde ställa till med en fest tillsammans med sina vänner. 

La Romana...

Vi åkte till La Romana nästan varje dag. Här var det alltid liv och rörelse och vi fick sällan vara ifred. Det syntes lång väg att vi var turister.  Vi försökte gå i "dominikansk takt" och se så lite nyfikna ut som möjligt men det hjälpte inte ett dugg.

Tredje dagen vi var i staden vågade vi oss på att fråga någon efter en turistbyrå vilket ledde till att vi fick en guide med oss runt staden. Det första han ville visa oss var en tobaksaffär där de satt och rullade cigarrer. Jag har aldrig gillat att röka cigarr men kunde inte med annat än att smaka då vår guide erbjöd mig en helt nyrullad cigarr med vaniljsmak.  Jag tog några försiktiga bloss och tyckte faktiskt om smaken.

Guiden förklarade för oss hur viktigt det var att vara uppmärksam i La Romana. Det är en fin stad, berättade han, med bra människor, men på senare tid har det kommit hit människor som är dåliga. Han gjorde onda ögat och menade på att vi måste vara försiktiga och att det är hans ansvar att se till att inget händer oss.
- Vi vill att människor ska våga komma hit och få ett bra intryck så de vill komma tillbaka igen, förklarade han.

När jag ville veta hur mycket han ville ha betalt för sina tjänster ville han inte svara på det utan menade att det gör vi upp om senare. Både jag och gubben blev osäkra eftersom vi inte hade en aning om vad som förväntades av oss. Hur mycket skulle det kosta? Vad var skäligt och vad har vi råd med?

Efter en timmes guidning försökte vi göra upp med vår guide. Men han ville inte gärna avsluta utan menade att det är bättre om han är med oss och visar. Vi förklarade att vi gått omkring själva i staden i två hela dagar utan att något hänt och att vi var tacksamma över hans hjälp men ville klara oss själva nu.
Han såg så besviken ut att vi  gav honom 1000 pesos och kom överens om att träffa honom igen nästa dag så att han kunde guida oss vidare.

Lättade över att blivit av med guiden vandrade vi vidare genom staden men upptäckte snart att guiden dök upp lite här och var och förklarade att vi inte skulle vara oroliga för han hade minsann ögonen på oss. Efter det beskedet blev vi inte mindre oroliga men log vänligt mot vår guide och tackade för omtänksamheten.

Vi insåg med ännu större tydlighet hur lite vi förstod oss på koderna i landet. Vi var inte ens säkra på att vår guide var anställd av någon turistbyrå. Vi lät honom gå runt med oss mest för hans skull. Vi förstod att han ville ha pengar av oss och vi antog att han behövde pengarna. Men kanske han dessutom var uppriktigt bekymrad. Kanske det var farligt att gå omkring i La Romana som turister.  Även om han ville ha pengar av oss så uteslöt det inte att han faktiskt kunde ha rätt och att han faktiskt ville oss väl.

Det kändes inte bra. I Sverige finns det också faror, platser där man inte bör vistas efter mörkrets inbrott eller där man måste vara försiktig även på dagtid för att man t ex kan bli bestulen eller lurad. Men där kan jag koderna och vet vad jag ska akta mig för. Där mottas jag inte som en främling, är inte lika utsatt och sårbar. Sticker inte ut, som här.

En känsla började vakna inom mig: Vill jag verkligen leva och bo i det här landet? Vill jag, klarar jag att bo i något annat land än Sverige?

En olycka händer så lätt.....

Busshållplatsen i Bayahibe ligger strax intill en liten handelsbod. Härute sitter gubbarna och pratar och svalkar sig i skuggan. En och annan kärring också för den delen och platsen tjänstgör också som  marknadsplats. Här säljs både färsk fisk, färska grönsaker och nypressad jouce.

När jag tog kort på fiskarna som hängde i trädet bad dessa tre herrar att jag även skulle ta kort på dem. Det är jag glad för att jag gjorde för jag står i tacksamheltsskuld till dem alla tre.
När jag skulle på minibussen till La Romana bad jag mig så klantigt åt när jag skulle gå på att jag slog huvudet i ramen till dörröppningen. En rejäl smäll så jag såg stjärnor och föll handlöst bakåt......rakt i famnen på dessa tre herrar som rusat upp för att hjälpa mig.
En av dem höll mig, en annan drog fram en pall och den tredje tog min vattenflaska och hällde innehållet över mitt huvud.  Gracias amigos :)

Bayahibe...

Vi blev förälskade i Bayahibe. Det var en vacker liten by precis vid vattnet och hade lite karaktär av västkusten i Göteborg med sina klippor och skär. I hamnen låg små fiskebåtar, surfingbrädor låg på rad på stranden och det fanns flera små oaser  i byn. På ett litet stenbelagt torg omringat av en liten stenmur, där man kunde sätta sig ner och svalka sig i skuggan under ett träd gick byinvånarna och sopade upp skräp som ramlat från träden.

Husen var färgglada och inbjudande,  såväl de mer enkla husen som kunde se ut som skjul som de mer moderna byggnaderna som var mer exklusiva. Gatorna var välsopade  och det fanns vackra blomsterarrangemang överallt. Hundar, höns och katter blandade sig med byinvånare och turister. Det luktade gott från barer och restauranger och vågornas brus när de slog mot klipporna bidrog till en känsla av ro och välbefinnande. Och alla människor var vackra, rena och glada. Fattiga som rika. Det var inte många turister där just då.

En kille, som arbetar i byn utanför hotellet, berättade för oss att Bayahibe var vackert men dyrt. Mer och mer turister drogs dit och fler människor utifrån hade börjat köpa tomter och bygga hus där.  Och vi la märke till att många av de exklusiva byggnaderna var hotell. De ursprungliga byinvånarna bodde i skjulen lite längre bort från centrum.

När vi promenerade inne bland dessa gränder kände vi oss lite som vi trängde oss på. Här fanns inga grindar eller staket. Inget skydd. Vi kunde se rakt in och gränderna var trånga, husen låg tätt. Det luktade mat. Det luktade gott, inbjudande. Men det var mycket, mycket enkla och torftliga hus och bakgårdar. Trots detta fick jag en känsla av att här fanns en gemenskap som jag, ironiskt nog,  nästan blev lite avundsjuk på. Och även här såg människorna rena, färglada och vackra ut. Barn som vuxna.

Att ta sig fram....

För att ta sig från hotellet till t ex Bayahibe eller La Romana kan man antingen ta taxi eller minibus. Minibussarna är en typ av ännu mindre bussar än guaguaorna. Att åka taxi till La Romana kostar 1300 pesos, att ta minibusen kostar bara 50 pesos per person. En viss skillnad. Vi valde minibus trots att personalen på hotellet rynkade på ögonbrynen och menade på att det nog inte var något för oss när vi frågade var minibussen stannade någonstans.

Visserligen var det ofta både trångt och svettigt i minibussarna och de körde rasande fort. Alla fönster var för det mesta öppna så det drog väldigt inne i bussarna.  Men det var det värt eftersom vi då fick en chans att beblanda oss mer med "vanligt" folk.

 En enda gång höll vi på att råka riktigt illa ut när en lastbil från motsatt riktining körde om en personbil och for rakt mot vår minibus. Vår chaufför blev tvungen att göra en tvär sväng upp på vägrenen och fick svårigheter att manövrera upp bussen på vägen igen. Hela bussen krängde och slirade på det regnvåta underlaget och alla höll andan inne i bussen.

Han lyckades få upp bussen på vägen igen precis innan vi kom fram till en bro och alla drog en suck av lättnad. Men strax efter gjorde bussen ett hastigt skutt och började slira igen då chauffören kört ner i en grop som doldes av den stora vattenmassan på vägen.  Alla inne i bussen började protestera och gräla på den stackars chauffören som ännu en gång lyckades få kontroll över bussen och jag förstod språket någorlunda för att uppfatta att de bad honom lugna ner sig och köra saktare nu när det regnar så mycket.

För att komma till La Romana med minibus måste man först åka förbi Bayahibe, en liten småbåtshamn som idag är ett populärt turistmål.  Ofta får man byta buss där för att fortsätta med en annan buss till La Romana.

Under högsäsong, då det är mycket turister som kanske vill till La Romana, kan busschauffören göra en deal med passagerarna om att han kan köra direkt till La Romana om samtliga betalar en dollar mer.

Att det finns en och annan passagerare som inte är turist och som planerat att gå av i Bayahibe eller någonstans på vägen dit tas ingen hänsyn till. Vi råkade ut för det en gång och den passagerare som ville till Bayahibe blev så förbannad så att hon struntade i att betala. Helt rätt tycker jag.

Det sorgliga var att ingen av oss turister som var med i gruppen egentligen hade förstått vad denna deal innebar och ingen av oss var egentligen särskilt beroende av att åka direkt till La Romana. Så fel det kan bli ibland.

Om man ska till La Romana betalar man inte den första bussen som stannar i Bayahibe utan väntar tills man går på den andra bussen till La Romana. Om man sedan vill vidare till t ex Santo Domingo måste man först ta sig till Parken i La Romana där en buss hämtar upp passagerare som ska med guaguan eller bussen till Santo Domingo. Inte heller denna "upphämtningsbuss" kostar något utan man betalar först på guagan eller direktbussen.  Direktbussen kostar några tiotal pesos mer än guagan eftersom den är bekvämare och går direkt. Men även här valde vi guaguan, snåljåpar som vi är:)

Efter klockan sex på kvällen går inga mer guaguas från Santo Domingo till La Romana eftersom det blir mörkt då , talade en man om för oss. Den sista går klockan sex och sen blir det att ta taxi.

Människorna vi träffade var otroligt hjälpsamma och verkade genuint intresserade av att prata om vad som helst när de märkte att vi kunde lite spanska och de var mycket måna om att informera och att vara till lags. Varje gång bussen tog upp nya passagerare hälsade alla buenos días, buenas tardes eller saludos till varandra. Det var väldigt trevligt.  Och det var aldrig tyst i bussarna för det fanns alltid något att prata om. Det kunde vara allt från vardagliga trivialiteter till heta politiska diskussioner. Alla la sig i samtalen och pratade i mun på varandra. Skrattade, log och grälade.

För det mesta spelades musik från radion i bussen men en gång slog chauffören plötsligt över till en kanal där en kvinna läste upp olika matrecept med allvarlig röst. Folk i bussen reagerade direkt och började kommentera: Hallå där, hombre, är du i onåd , har frugan slutat laga mat..eller ...stäng av den där smörjan och sätt på musik istället..

Viva Dominicus hotel och byn utanför hotellet

Första veckan i landet regnade det varje dag . Men det var okej eftersom regnet sällan varade mer än 10 minuter åt gången och det ändå var varmt och soligt däremellan.  Själva hotellkomplexet var som en liten by för sig omringad av en stor mur och med vakter vid varje entre. Jag och gubben kände oss lite malplacerade där inne och var först lite osäkra på om vi också kunde gå och plocka till oss kaffe, dricka, fika, frukt och mat helt gratis som alla andra gjorde. Det kändes lite fräckt att bli uppassad och serverad utan att betala för det....men vi vande oss ganska snabbt:) 


Vi tillbringade inte mycket av vår tid på hotellet så när vi var där kände vi oss som besökare som stod utanför och betraktade allt som hände. Det var mycket aktiviteter överallt. Dansundervisning, gymnastikövningar och bingo. 


På stranden blev människor fotograferade, masserade och fick håret flätat och nya naglar. Detta kostade dock pengar. Här fanns även möjligheter att mot betalning åka med på en mängd olika utflykter och det fanns en hel del aktiviteter även för barn. 


Jag och gubben gick inte fria från Vivapersonalen som ville erbjuda oss ett reseprogram som förutom att det skulle bli mycket billigare för oss även skulle innebära att vi skulle få mer pengar tillbaka än vad vi lagt ut......efter 15 års uppbindning. Vi tackade nej, 


De erbjöd oss då en gratis resa på två veckor om vi ändrade oss och senast samma dag skrev kontrakt, Vi tackade nej. 


De frågade varför. Vi skakade på huvudet och sa att det inte var något för oss. Då såg de bekymrat på oss och sa att vi då skulle gå miste om den fina presenten som de tänkt erbjuda oss och att den person som tagit kontakt med oss inte skulle kunna få någon provision för sitt arbete. 
Vi suckade, beklagade att vi hade låtit dem ta upp sin tid med oss och tackade vänligt men bestämt nej en sista gång trots att vi redan insett att de inte godtar ett nej som svar.

Utanför hotellet, i byn, bor det nästan enbart människor från andra länder. De flesta från Italien och det är de som äger både hotellen och all marknad i byn.  Taxichauffören som körde oss till hotellet berättade att det inte fanns några hus här innan hotellet byggdes. 


Nu myllrar det av flotta eleganta villor, restauranger, tiendor och barer. Här fnns massageinstitut, bank, tvätterier, prydnasaffäret, klädaffärer etc etc, Allt man kan önska. Och det har byggts upp ännu fler stora hotelkomplex. Och allt ägs av människor från andra länder.  


Det har gett arbetstillfällen till både dominikaner och haitianer. Haitianerna  har ingen fast lön utan enbart provision. De tjänar ca 10 % på det arbete de utför eller den vara de säljer. De har heller ingen fast tjänst. De vet att de har arbete månaden ut och om de har tur kanske de får vara kvar längre. 


Ingen av de anställa bor i byn. Många bor i La Romana ca 45 minuters resväg från byn med minibus. Några bor i Higuey, en by som ligger ungefär lika långt bort från hotellet som La Romana. 


Under vilka förhållanden dominikanerna är anställda fick vi inget riktigt grepp om. 

Snart dags för nästa resa....

Det ska bli skönt att lämna Sverige ett tag nu. Få lite distans till allt som skett efter valet den 19:e september. Vila tankarna och besvikelsen.

För mig står begreppet Sverige för ett område på kartan. Ett område med bedårande vacker natur där årstiderna växlar så det verkligen märks. Det område där jag föddes och växte upp och inom vilket jag fortfarande kommer att leva och bo ett tag till innan jag drar vidare till ett annat område på kartan.

I Sverige har jag många av mina vänner och här har jag min familj. En del av mina vänner är födda i Sverige, andra är födda i andra områden utanför Sverige. Områden som Tyskland, Argentina, Norge, Dominikanska Republiken, Spanien, Turkiet, Finland, Polen, England, Danmark, Amerika, Tjeckoslovakien, Iran etc. Sverige är ett område rikt på människor från många olika områden i världen och som jag har haft förmånen att få lära känna. I min egen familj härstammar vi från Tyskland, Belgien och Argentina. Ja, vi är en familj rik på mångfald, vi är lyckligt lottade.

En del människor i området Sverige har det svårt. En del är arbetslösa, en del är sjuka, en del är ensamma, en del är hemlösa. Så där ser det ut i alla andra områden också, på de flesta områden ser det ännu värre ut. Människor lever i krig, i fattigdom och de utnyttjas och svälter och dör. Alla vi som har det bättre, som har i överflöd och som bryr oss om varandra måste, tillsammans med alla de som har det svårare, hjälpas åt och kämpa för en rättvisare och mänskligare värld. Vi måste dela med oss. Vi ska inte slåss mot varandra utan vi ska slåss mot orsakerna till att det ser ut så här. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Och visst finns det väl hjärterum?

Papper, papper, papper....

Åntligen har vi fått svar från en myndighet om hur vi ska bära oss åt för att söka uppehållstillstånd och medborgarskap i Dominikanska Republiken. Mycket papper krävs. Vi måste dessutom ha en advokat som kan hjälpa oss med alla dokument. Allt måste vara översatt till spanska. Okey, än sen, pappersexercis om något är vi ju vana vid här i Sverige.

Nostalgi

Så är vi hemma igen. Landade den 1 juni klockan 1800 på kvällen på Arlanda flygplats. Luften var annorlunda: klarare, friskare och svalare. Men det var ändå varmt och gott.


Det tog oss nästan 3 timmar att komma hem till vår lilla stad. Mina fötter brände som eld efter alla myggbett jag fått i Santo Domingo och jag var glad att vi bestämde oss för att äta malariatabletter innan vi reste.

När jag tittar ut genom fönstret hemma inser jag att jag har en genuint typiskt svensk idyll som utsikt. Det är som en målning. Så underbart vackert. Och jag blir nostalgisk fastän jag inte flyttat ännu. Jag älskar verkligen Sverige, själva den mark eller det land som Sverige ligger på. Naturen. Våren och sommaren. Speciellt våren.

Även om det inte är min trädgård jag ser utanför fönstret så kan jag njuta av den utan att behöva röra ett finger.

Jag saknar inte min stora trädgård istället har jag ordnat en liten, liten miniträdgård på balkongen. Det duger alldeles utmärkt.

Los tres ojos..

Los trej ojos var den enda av turisattraktionerna vi hann med att besöka under vår tid i Santo Domingo och det var något alldeles speciellt. Vi fick gå ner i underjorden där den mest märkliga värld öppnade sig för oss.

Bad Boys....

Till skillnad mot vår onkel är hans systerson inte ett dugg försiktig. De är lika gamla och bor i samma hus, men de är varandras raka motsatser. Är vår svåger försiktig så är systersonen mer tuff och kaxig. Han skulle t ex aldrig vänta på att bilarna stannade innan han gick över gatan utan istället gå rakt ut och helt enkelt stoppa bilarna från att köra vidare. En av anledningarna att familjen valde ut vår svåger till att guida oss och inte systersonen. Dessutom talar systersonen så fort att knappt ens familjen förstår vad han säger. Röker gör han också så honom hade vi något gemensamt med och gubben av alla tycktes förstå precis vad systersonen sa, trots att gubben bara kan några ord på spanska.

Systersonen och gubben språkades ofta vid när vi var hemma hos familjen. De gick till colmadon ihop. De rökte tillsammans. Delade på en cola och diskuterade allt mellan himmel och jord. En vecka med mig, menade systersonen, så lär han sig spanska. De kom bra överens de där två. Om det berodde på att de förstod varandra eller just för att de inte gjorde det det må vara osagt. Men de gillade i alla fall att hänga ihop.

Min gubbe gillar att bära hatt. Han kom med en svart hatt och köpte två ljusa under tiden i Santo Domingo. Han hade alltid någon av hattarna på sig. Sista dagen vi var där. Dagen innan vi skull åka, ville systersonen att han skulle ge honom en av sina hattar som minne. Jag tror att han helst ville ha den svarta. Den som gubben hade när han kom. Men det fick han inte, den var gubben för fäst vid.

Familjens kvarter..

Familjen bor i ett hus mitt emot basebollplanen. Där samlas människor i alla åldrar för att se på baseboll och träna baseboll. Här kör bilar, cyklar och mopeder fram och tillbaka. Hit kommer tiggare och knackar på. Ofta får de en liten slant av farmor. Grannar och familjemedlemmar som inte bor i huset längre kommer förbi och hälsar på. Försäljare av alla de slag håller sig kring basebollplanen eftersom där finns människor de kan sälja till.


I kvarteret finns flera colmados, apotek, frisör, järnhandel, kyrkor, lekplatser, parker och flera andra tiendor. Barnen leker oftast inne på altan eller ute på gatan under noga tillsyn av familjerna. Folk träffas på gatan. Ungdomarna hänger runt tiendorna och barerna. Män spelar domino på trottoaren. Hundar, katter och höns springer lösa omkring. Här spelas musik, olika låtar på samma gång. Rytmen dunkar i tinningarna och i bröstet. Folk stannar upp och tar några danssteg. Ibland spritter det i benen på mig med och jag kommer på mig med att jag dansar fram istället för att gå.

Det är aldrig still, aldrig tyst och luften är alltid fylld av dofter. Ändå går folk i lugn, sakta mak, ett steg i taget, med gungande höfter, avslappnade, lugna, som om de aldrig har någon tid att passa eller ett mål att gå till. Fram kommer man alltid. Om inte idag, så imorgon.

En vänlig man...

Vår svärsons farfar pratar med mig med hälp av papper och penna. Först säger han vad han vill ha sagt. Sen skriver han ner det på papper och till slut läser han upp för mig vad han skrivit. Det är bra eftersom det gör det mycket lättare för mig att förstå. Till och med gubben, som bara kan några få ord på spanska, förstår vad han säger om vi bara sitter ner och pratar öga mot öga med penna och papper i handen.


Farfar frågade min dotter om jag och gubben inte hade läst om hur farligt det är att röka. Sen höll han en lång föreläsning för oss om det. Jag kände mig som en sjuåring men kunde ju inte göra annat än lyssna, nicka och hålla med. Då tog han min hand i sin och sa:

-Pero, poco a poco.

Och så log han och klappade mig på handen och började informera mig om hur jag skulle bära mig åt för att sluta röka steg för steg. När han var klar nickade han och såg nöjd och förtröstansfull ut.


- Egentligen kommer vi från Holland, långt tillbaka i tiden, berättar farfar. Vi var lika vita som ni är.

Han berättar en hel massa om det här men jag hänger inte riktigt med. Sen hoppar han till att berätta om att det är bättre att bo på landet än i stan om man ska flytta till ön. Santo Domingo är så trafikerat och det är mycket avgaser i luften. På landet finns mera fåglar och andra djur som inte trivs här. Han vill att vi ser oss omkring på ön, besöker Samana, La Romana och andra ställen där det är lugnare och där det finns friskare luft.


En mycket vänlig man som jag har stor respekt för. Han har varit med och kämpat med motståndrörelsen mot den fruktansvärda diktatorn och tyrannen Trujillo. Han har uppfostrat 11 barn tillsammans med sin fru och nu bekymrar han sig över oss. Tyvärr förstår jag inte allt han säger. Det är synd för han har mycket att berätta om. När jag flyttar hit ska jag ta med mig en bandspelare och spela in vad han säger.

Att klara sig själv.....

Helt slut på kvällen efter en dag med promenader i familjens kvarter, shopping i Megacentro och taxifärder hit och dit ihopträngd med en massa människor i trettio graders värme och med musik dunkande i öronen hela tiden. Aldrig en stund för sig själv eftersom familjen inte vill att vi ska vistas ute ensamma.


Även gubben börjar bli besvärad av all omsorg. När vi ska gå över gatorna går vår onkel först och avgör när vi ska kunna gå över. Han håller hela tiden ett vakande öga över oss så att vi inte går för långt bak eller för långt fram. Gubben blev så frustrerad att han plötsligt ställde sig mitt i gatan och började förklara för vår onkel att han är 63 år gammal och att han rest en hel del runt i världen och faktiskt kan ta vara på sig själv.


Vår onkel är 32. Det är hans plikt att ta ansvar för oss. Familjen förväntar sig det av honom. Han menar inget illa, han vill bara väl. Men hans omsorg om oss gör att vi känner oss för beroende och låsta av honom och av hans familj. Eller kanske av landet som sådant eftersom vi inte kan koderna och för att vi inte kan dölja att vi är utlänningar.


Den natten vaknar jag halv två och det är omöjligt att somna om. Det regnar ute men vi har både el och vatten. Mitt block är så fuktigt att det med nöd och näppe går att skriva på det. Jag känner på tvätten som vi var tvungna att ta in i går när det började regna. Den är fortfarande fuktig. Det är svårt att få tvätten torr här vare sig det regnar eller inte eftersom luften är så fuktig.


Vid tiotiden gick strömmen igen. De andra åkte in till familjen men jag och gubben stannade hemma. Vi hade gjort upp med vår onkel att vi bara skulle åka taxi med grannen intill som är taxichaufför och grannen ovanför hade lovat följa med. Vår onkel såg inte ut att gilla läget men gav ändå med sig när vi förklarade att vi nån gång måste lära oss att klara oss själva i landet om vi ska kunna bo här. Han hade talat med alla grannar han kände i området så att de kunde hålla ett vakande öga över oss och vi fick lova att inte gå för långt om vi ville promenera.


De gick och vi kände oss som föräldrafria tonåringar. Strömmen hade ännu inte kommit tillbaka så vi tog en promenad och sov sen siesta. Svettigt värre utan vatten. Senare, vid fyratiden på eftermiddagen, när vi satt ute på balkongen och tittade på korna som vallades förbi nedanför, tändes ljuset därute och vi rusade in för att koka kaffe, hälla upp vatten och duscha...äntligen

Grannen ovan kom och hälsade på och undrade hur det var med oss. Hon ville hjälpa oss att få tvätten torr igen men vi sa att vi hänger upp dem på taket nu när det är så varmt. Strax efter det ringde det på dörren igen och där stog en annan granne som ville presentera sig och tala om att om det var något vi behövde så var det bara att säga till.


Vi tog en promenad igen, Till colmadon runt hörnet. Vi behövde ciggaretter, salt och dricksvatten. Mannen i colmadon tyckte det var intressantare att titta på TV än att serva oss så vi fick vänta en stund. Jag frågade efter priset och han sa, eller jag tyckte i alla fall att han sa, 85 pesos, men när jag lämnade en hundrasedel fick jag ingen växel tillbaka. Kanske hade jag hört fel. Hade ingen lust att störa honom med att fråga eftersom han återvänt till tevetittandet.


Den lille pojken som hade fått 10 pesos av oss till bröd häromdagen kom fram och började tigga pengar igen. Han såg uppfodrande, nästan förmanande på mig när jag skakade på huvudet. Men jag var lika ihärdig och log och sa bestämt men vänligt : - No. querido, hoy no. Basta.

Han flinade mot mig och sprang iväg och jag misstänkte att vad han än köpt för pengarna han fick sist, så inte var det bröd.

Boc Chica..

Vi tog en guagua till stranden. Inne i Boca Chica var det fullt med folk. Luften var tung av matos och det var en fuktig värme som slog emot oss. När vi närmade oss stranden möttes vi av långa rader av stånd där det anrättades mat av olika slag och ljudet av merenge och bachata blandades med försäljarnas enträgna rop. Tavlor stod uppradade mot ett staket och mot husväggar. En man med långa rastaflätor satt och målade på en halvfärdig duk. Någon gick omkring och spelade gitarr för de få badgäster som befolkade stranden denna dag. Det verkade som om de flesta som rörde sig på stranden var de som arbetade där.


Genast kom det fram en man som ville ha betalt för solstolar, parasoll och för att vi över huvud taget vistades på stranden. Vi valde ut tre stolar och två parasoller och hann knappt komma iordning förrän försäljarna började närma sig oss med erbjudande om frukt, grillat bröd, massage, badbollar, halsband, kokosnötter, solglasögon, kläder, och till och med ost.


Vattnet var långgrunt, ljummet, lent och oerhört salt. Det gick inte att dyka med öppna ögon här. Vi var i vattnet en lång stund innan vi motvilligt masade oss upp på stranden för att äta frukttallrik och grillat bröd. Det smakade underbart gott.


Försäljarna återkom gång på gång. De var verkligen kreativa och enträgna. Det här var deras jobb. De drog sig inte för att tala om att de hade det svårt men log ändå lika glatt och vänligt när man tackade nej. Det var bara kvinnliga massörer på stranden. De hade alla gula tröjor med olika nummer på. En av dem kom fram till mig och ville massera min fötter. Jag log vänligt och tackade nej. Hon log tillbaka och nickade och frågade om jag ville ha massage en annan dag. Jag nickade tillbaka. Då berättade hon att hon inte skulle vara här nästa helg men helgen därpå. Att hon ibland måste vara hemma för att tvätta och städa. Hon sa sitt namn och pekade på numret på tröjan och ville att jag skulle komma ihåg det så att jag valde just henne när jag ville bli masserad.


En ung man kom gående på alla fyra. Han kunde inte stå upprätt. Hans ben, fötter och armar hade en konstig vinkel, var vridna inåt så att han fick använda sig av utsidorna när han gick. Jag tittade frågande på en av våra släktingar som var med på stranden. Han ryckte på axlarna och sa att den mannen är född sådan. Jag tänkte att hemma i Sverige hade han antagligen varit intagen på en instutition. Här var han i alla fall fri och kunde vistas ute i friska luften bland andra människor.

Zona Colonial..

Regn, regn och åter regn. Inget vatten och ingen el. Vi började oroa oss för maten i kylskåpet och kläderna som vi tvättat och hängt upp på taket igår var genomblöta. Grannen ovanför erbjöd sig att ta de i sin torktumlare. De har backup och det är dem vi får låna elen ifrån eftersom det är något fel någonstans. Vi har betalt för elen men av någon anledning så fungerar det inte med transporten.


Men det slutade regna fram mot eftermiddagen och elen kom tillbaka. En liten kille ringde på dörren och ville ha pengar till bröd. Min dotter fick hjälpa mig översätta för han pratade så tyst att jag inte förstod vad han sa. Han sken upp som en sol när han fick 10 pesos men vår onkel förmanade oss att inte göra om det.


På eftermiddagen åkte vi taxi till Zona Colonial med några fler av våra släktingar. Det var lagom med folk ute på stan. I parken läste studenter dikter och några äldre män satt runt ett bord och spelade domino. Från alla restaurangern och varuhus strömmade musik. Hundar låg överallt på trottoaren och dåsade. Jag trodde först de var döda, så stilla låg dem. En äldre dam satt på gatan lutad mot en port och åt något ur en foliekartong. Hon var mager och illa klädd.


Vi gick in i några butiker för att titta på kläder och presenter till de våra därhemma. Trots att butikerna låg tätt efter varandra fanns här gatuförsäljare även här. Jag köpte ett radband till min son. Försäljaren ville jag skulle köpa fler och började enträget visa upp hur många fina radband han hade. Vet inte hur många gånger jag log och sa nej tack den eftermiddagen. Senare berättade vår onkel att när vi kom ut på själva torget hade en guide kommit fram till honom och velat att han skulle låta honom guida oss. Han trodde inte på vår onkel när han sa att vi är hans familj eftersom vår onkel var svart och vi var vita. Han tyckte att "vi dominikaner måste hålla ihop" och blev riktig sur på vår onkel.


På vägen tillbaka lät vi oss föras in på en restaurang nära parken där vi delade på en familjepizza. Studenterna hade börjat sjunga för varandra och folk hade samlats kring dem för att lyssna. Den gamla damen med foliekartongen hade somnat på gatan framför porten och folk började dra sig hemåt.

Att ta sig fram i Santo Domingo..

Inne i den "finare" delen av Santo Domingo är fler och fler av taxibilarna gula och har en skylt på taket så att man lätt kan känna igen dem. Men i de delar av Santo Domingo där vi rörde oss mest känner man igen taxibilarna på att de ser ut att knappt verkar hänga ihop. De är buckliga. Fönsterrutorna kan vara full av sprickor och det är inte alltid som lyktorna är hela heller. Säten är nedsuttna eller söndriga och bilarna är ofta trånga och små. Men de hänger ihop och de tål att köra över bucklor, i gropar och över sjöar av vatten och lera. Dessutom kan de få in över 12 personer om det krävs.


Vi åkte mycket taxi. Men även här var vår onkel väldigt försiktig. Han tog inte vilken taxi som helst utan ringde helst upp någon speciell som han kände till och litade på. Oftast var vi mellan 5 och 7 personer som tog en taxi ihop. Vi fick sitta i knä på varandra och två förutom chauffören fick sitta fram. Någon gång kunde det hända att taxibilen var så pass rymlig att taxichauffören tyckte han borde ha extra betalt för bekvämlighet. Men vi fick ju faktiskt skylla oss själva som inte delade upp oss i varsinn bil. Det kostade ju faktiskt bara 150 pesos från lägenheten och till familjens bostad. Det är knappt 35 kronor i svensk valuta.


Och visst, det är sant att trafikregler, i vår mening, inte existerar till fullo i Santo Domingo.. Här stannar man inte för rött ljus eller släpper fram den som kommer från höger. Inte heller håller man sig till några fåniga filer eller relommenderade avstånd. Nej, här tar man sig fram där det finns luckor och finns det inte det så tränger man sig fram. Helst ska man ligga så nära intill andra bilar som möjligt, både vid möten och i filkörning. Bilarna tycks kunna dra in magen. Stannar gör man bara om man absolut måste och när man ska släppa av eller på någon. I de flesta bilar finns inga bilbälten och finns dem så finns dem endast i förarsätet.


Trots allt detta var jag aldrig rädd. Jag satt inte på helspänn och försökte bromsa mot golvet. Jag ryckte inte till när en bil svängde ut mitt framför nosen på vår eller någon från motsatt håll inte svängde över på sin sida förrän vi var så nära varandra att motorhuvarna på bilarna smekte varann...som bara bilar kan:) Jag litade oförbehållslöst på den som körde.


Någon slags regel fanns ändå, även om jag bara kunde ana det. för det fanns hela tiden en kommunikation mellan chaufförerna. även om det ibland uppstod missförstånd, vilket ju inte är mer än mänskligt. Och fastän det ofta blev trångt och ibland lite kaos så ordnade det alltid upp sig och ingen blev skadad vilket kanske beror på att de aldrig körde särskilt snabbt.


Förutom Taxi finns en typ av taxibussar som bara kör bestämda rutter. Då kunde man få tränga ihop sig med tre eller fem andra personer som skulle åt samma håll och trots att det kanske redan fanns sju personer i bilen kunde han stanna och plocka upp fler. När sen någon skulle av fick alla kliva ut för att släppa ut denna och sen fick alla kliva in i bilen igen.


Och så finns det ju riktiga bussar också. Rejält kortare, smalare och betydligt mer begagnade än de bussar vi är vana vid hemma i Svedala. Men dock bussar. De kör längre sträckor. Vi tog en sådan "guagua" när vi skulle till stranden i Boca Chica. Även det blev trångt. Men det kostar bara 80 pesos.


Det nyaste tillskottet i transportväg är tunnelbanan och där ligger Sverige i lä vad gäller modernitet och renhet. Både hallarna och vagnarna var oklanderlig rena och oerhört eleganta med en modern snitslig stil. Det var som att komma till en annan värld. Men den är inte färdigutbyggd än så det är inte ofta man har anleding att ta tunnelbanan. Det enda som fanns att anmärka på där var att det inte fanns särskilt gott om sittplatser trots att vagnarna var stora och rymliga. Å andra sidan så kom man ju inte särskilt långt med tunnelbanan och den lilla biten kan man ju stå.

Familjen..

FAMILJEN...


Efter ett tag blev det alltmer liv och rörelse utanför. Musik, folk som pratade högt och ogenerat med varandra, mammor som ropade på sina barn, barn som lekte och skrattade, billarm som tjöt, larm som gick och försäljare som körde runt i bil eller på cykel och ropade ut vilka billiga, frächa varor dem hade till salu.


Vid 11-tiden tog vi en taxi till min svärsons familj. De bor precis mittemot basebollplanen i sitt kvarter. . Vi träffade farfar och farmor som bott i huset i 30 år. I huset bor också en son och två döttrar med sina barn och barnbarn. Farmor har ett vakande öga över allt som händer och sker från det yngsta barnbarnsbarnet på 3 månader till den äldsta dottern som är runt 40 år. Men huset är stort och alla hjälps åt.


Alla tog emot oss med glädje och värme. Vi blev bjudna på fruktmix, kaffe och middag. Middagen fick serveras i omgångar eftersom familjen är så stor att de inte får plats samtliga vid bordet. Så vi fyra fick äta för oss själva. Det kändes lite konstigt i början men vi vande oss. Efter middagen kom alltid farmor med kaffe till mig och gubben. Huset har två stora verandor, en på övervåningen och en på undervåningen och det var på verandorna man umgicks. Farmor lagade regelbundet kaffe även till några som arbetade på basebollplanen. Då tog hon kopparna med sig ut på verandan och ropade ut mot basebollplanen så att de kom och hämtade sitt kaffe. Hon berättade för mig att hon själv inte dricker kaffe men att hon älskar doften av det.


Det regnade ordentligt åtminstone fem gånger den dagen. Vi tog ändå en promenad till parken. Överallt var det liv och rörelse, dofter och musik. Lösa hundar sprang kring benen, barn tjänade en slant genom att pusta skor. I varje hörn fanns en colmado och ibland fler. Glass och fruktförsäljare åkte fram och tillbaka flera gånger även här. Det luktade kyckling och friterat bröd. Folk pratade och gestikulerade. Bilar tutade, hundar skällde och barnen stojade. När regnet åter började ösa ner gick alla upp i rök....

Den första dagen - El primer día

Våra släktingar hade talat om för oss att det var val till borgmästare i Santo Domingo den här dagen så när jag vaknade tidigt på morgonen av att någon pratade i megafon var jag säker på att det var valfiske på gång. Jag gick ut på altanen och såg en liten skåpbil lastad med platanos, bananer, grönsaker och ägg. En ung man med megafon i handen ropade upp mot husen. När chauffören såg mig på balkongen stannade han och mannen med megafonen började vinka. Min dotters farbror, som skulle bo med oss i lägenheten, kom ut till balkongen och förklarade att de vilje sälja frukt och grönsaker. Människor måste vara väldigt morgontidiga här, klockan var inte mer än några minuter över sex. Gubben och dottern låg och sov fortfarande och jag såg inte heller till någon annan ute på gården än ett gäng med hundar som sprang bort mot ängen.

Vid åttatiden kom små skolbussar och bilar för att hämta barn och ungdomar till skolan. De vuxna började också röra på sig, gick fram till sina bilar och körde kanske till jobbet. Det var ju måndag idag.

Jag tittade i kylskåpet. Där fanns frukt, jouce, bröd och någon typ av sockerkaka. Kaffe var inte att tänka på för vi hade ingen spis och just nu hade vi ändå ingen el. Jag kunde inte ducha heller eftersom det behövs el för att vattnet ska pumpas in i rören. Svettig och kladdig tog jag med mig lite jouce och en smörgås och gick ut och satte mig på balkongen. Ute på ängen hade det nu samlats några kor. De gick helt lösa och vaktades av en äldre man med stav. Det fanns även några hästar lite längre bort mot ett nybygge. En av hundarna hade dröjt sig kvar och låg nu och dåsade i skuggan under en av de få bilarna som inte kört iväg ännu.

Jag tittade ut mot ängen igen. Det kunde ha varit så vackert om det inte vore för all skräp som låg överallt. Husen var inte heller i min smak. För höga, för kala och med samma tråkiga blekgula färg som väggarna inne i lägenheten var målade med. Inte särskilt upplyftande eller inspirerande. Spontant kände jag att här skulle jag inte vilja bo.

Lägenheten

Lägenheten var minst sagt spartansk..och mycket galler och lås. För att komma in i lägenheten måste vi först låsa upp porten där nere. Eller rättare, det är så det borde gå till . Vi hade inga nycklar, visade det sig men, tur i oturen, var lägenheten vid porten obebodd och vi kunde ta oss in i den lägenheten genom balkongen och på så vis öppna porten inifrån. Så mycket för den säkerheten.

Vår lägenhet låg en trappa upp. Först måste vi öppna gallergrinden och därefter kunde vi låsa upp själva dörren och ta oss in i lägenheten. Mitt första intryck var att jag kom in i en källare där man satt in lite överblivna möbler. Det fanns en diskbänk och lite köksskåp, ett kylskåp, ett plastbord a la trädgårdsbord med fyra stolar och i dotterns rum fanns en säng. Det var allt. Men det fanns gott om utrymme i garderoberna i varje sovrum och det fanns två toaletter. Visserligen kunde vi bara använda en av badrummen eftersom grannen under berättade att det läckte vatten ner till henne när vi duchade eller spolade på toaletten i ett av badrummen. Men det fick gå. Toalettbestyren var något annorlunda än hemma. Här fick vi nte spola ner toalettpappret utan det fick vi lägga i en behållare bredvid som vi sedan slängde i soporna och det fanns bara kallvatten att tvätta sig och ducha sig med. Men det var överkomligt eftersom man jämnt och ständigt var så varm att det var skönt med en kallduch.

Lägenheten hade två ingångar. Den andra ingången ledde ut till ett litet tvättutrymme och därifrån till en liten avsats av järn. En spiraltrappa tog oss ner till bakgården och upp till taket där alla i huset hängde sin tvätt. Den torkade bättre där berättade grannen för oss. Det var här kring spiraltrappan som träffpunkten var. Här pratade man, bjöd in varandra på kaffe eller frukttallrik och umgicks i största allmänhet. Ibland kunde hela trappan vara fylld med folk. Barn som vuxna, hundar som katter. Och första gången jag vågade mig upp på taket för att hänga tvätt ( grannen ovanför oss, som är minst tio år äldre än jag, rusar upp och ner för den här trappan som en ung flicka) la jag märke till att en del av de stagar som håller ihop trappan var av. Efter det höll jag alltid ett stabilt tag kring den kraftigare pelaren som trappan snodde sig kring. Men tvätten blev verkligen torr snabbare däruppe.

ANKOMST

Vi landade på Las Americas flygplats i Boca Chica, Santo Domingo vid 20-tiden på kvällen Dominikansk tid den 16/5. När vi kom ut i ankomsthallen slogs jag av hur skinande rent allt var. Golvplattorna var polerade så att de blänkte och jag fick en känsla av att jag måste gå försiktigt för att inte halka på det. Två av våra nya släktingar väntade på oss i hallen och vi skrattade och kramades. Jag och gubben min försökte kommunicera med hjälp av den lilla spanska vi hunnit lära oss medan min dotter pratade på som om hon vore född i landet.

Trots den sena timmen slog värmen emot oss när vi kom ut från flygplatsen. En ung man kom fram från ingenstans och började hjälpa oss packa in väskorna i bilen. Vi tittade frågande på våra släktingar och undrade hur mycket vi skulle ge i dricks eftersom vi inte var riktigt hemma med det här med pesos. De hjälpte oss och den unge mannen tackade och såg nöjd ut. Så trängde vi in oss i bilen för att börja färden till vår lägenhet någonstans i utkanten av staden. Två personer i framsätet och tre där bak i en normalstor bil . Vad jag inte visste då var att jag inte skulle komma att färdas så bekvämt igen förrän det var dags att åka tillbaka till flygplatsen.

Mellanlandning i Askersund

Så långt så väl. Huset blev sålt i rask takt med loppis och allt. Vi hittade en lägenhet i Askersund och ska iväg till Dominikanska om bara några dagar för att tillbringa våra första 14 dagar där.
Spännande.