Mamarenguis dansa mamba...och gör en u-sväng

De sista två dagarna var vi helt slut efter allt åkande i minibussar och guaguas. Vi beslöt oss för att stanna på hotellet, bada, äta och bara vara. Jag var till och med uppe och dansade (nåja) lite mamba tillsammans med de andra turisterna.

Vi hade hunnit med att hälsa på familjen en av de första dagarna vi var i landet. Det hade blivit ett kort besök eftersom det tog över 6 timmar fram och tillbaka och de sista guaguas gick klockan sex på kvällen tillbaka till La Romana.

Familjen saknade Jennifer men var glada att se oss och tog emot oss med mat och varma skratt. Lilla minstingen hade lärt sig krypa och var inte still en sekund. Abuela grälade på gubben som roade sig med att låta henne smaka lite på hans cocacola och Stalin försökte hjälpa mig och Abuelo att förstå varandra.

Jag fick en kram av Annelis som varit så återhållsam med sådant förra gången vi var här och Dave fluktade till sig några av gubbens ciggisar, precis som han brukar:)

De sista dagarna behövde vi alltså smälta alla nya intryck och jag försökte greppa vad jag egentligen kände inför vårt beslut att flytta hit. Är det verkligen vad vi vill?

Förstrött tittar jag ut över playan framför mig. Jag har ont i nacken efter slaget i huvudet i guaguan men hade varit hos en läkare i La Romana som undersökt mig efter konstens alla regler. Nackspärren kunde ju lika gärna bero på allt åkande i de dragiga minibussarna. Jösses vilken kärring jag blivit.

Men känslan av att det här inte är rätt för mig och gubben ville inte släppa.  Hur skulle vi kunna anpassa oss till det här landet? Hur vänliga, glada och varma människorna som bor här än är så kan jag inte för mitt liv se mig och gubben hitta en plats här där vi kan skapa oss ett liv som vi skulle kunna trivas med.

Inte ens i Bayahibe som vi förälskat oss så i. Vi skulle aldrig bli en del av.....vi skulle för alltid bli de där vita gringosarna .....och vi skulle aldrig hinna lära oss alla koder som krävs för att kunna ingå i ett helt nytt sammanhang tillsammans med andra människor. Vi måste börja prata om vad vi egentligen vill ha ut av livet.

Så är det dags att resa hem igen. Först till Miami och vidare till Chicago och Stockholm. I bilen på vägen hem till Askersund från Stockholm tar gubben upp en ciggarett och drar ett djupt halsbloss innan han sakta blåser ut röken Jag riktigt känner hur alla spänningar lossar. Gubben vänder sig mot mig, flinar och säger:

- Nei du, fnillet, ett torp i Småland, det är grejer det.

Tja, som min dotter hade hört sägas.."En del måste resa över hela jorden för att hitta hem"