Bayahibe...

Vi blev förälskade i Bayahibe. Det var en vacker liten by precis vid vattnet och hade lite karaktär av västkusten i Göteborg med sina klippor och skär. I hamnen låg små fiskebåtar, surfingbrädor låg på rad på stranden och det fanns flera små oaser  i byn. På ett litet stenbelagt torg omringat av en liten stenmur, där man kunde sätta sig ner och svalka sig i skuggan under ett träd gick byinvånarna och sopade upp skräp som ramlat från träden.

Husen var färgglada och inbjudande,  såväl de mer enkla husen som kunde se ut som skjul som de mer moderna byggnaderna som var mer exklusiva. Gatorna var välsopade  och det fanns vackra blomsterarrangemang överallt. Hundar, höns och katter blandade sig med byinvånare och turister. Det luktade gott från barer och restauranger och vågornas brus när de slog mot klipporna bidrog till en känsla av ro och välbefinnande. Och alla människor var vackra, rena och glada. Fattiga som rika. Det var inte många turister där just då.

En kille, som arbetar i byn utanför hotellet, berättade för oss att Bayahibe var vackert men dyrt. Mer och mer turister drogs dit och fler människor utifrån hade börjat köpa tomter och bygga hus där.  Och vi la märke till att många av de exklusiva byggnaderna var hotell. De ursprungliga byinvånarna bodde i skjulen lite längre bort från centrum.

När vi promenerade inne bland dessa gränder kände vi oss lite som vi trängde oss på. Här fanns inga grindar eller staket. Inget skydd. Vi kunde se rakt in och gränderna var trånga, husen låg tätt. Det luktade mat. Det luktade gott, inbjudande. Men det var mycket, mycket enkla och torftliga hus och bakgårdar. Trots detta fick jag en känsla av att här fanns en gemenskap som jag, ironiskt nog,  nästan blev lite avundsjuk på. Och även här såg människorna rena, färglada och vackra ut. Barn som vuxna.