Inne i den "finare" delen av Santo Domingo är fler och fler av taxibilarna gula och har en skylt på taket så att man lätt kan känna igen dem. Men i de delar av Santo Domingo där vi rörde oss mest känner man igen taxibilarna på att de ser ut att knappt verkar hänga ihop. De är buckliga. Fönsterrutorna kan vara full av sprickor och det är inte alltid som lyktorna är hela heller. Säten är nedsuttna eller söndriga och bilarna är ofta trånga och små. Men de hänger ihop och de tål att köra över bucklor, i gropar och över sjöar av vatten och lera. Dessutom kan de få in över 12 personer om det krävs.
Vi åkte mycket taxi. Men även här var vår onkel väldigt försiktig. Han tog inte vilken taxi som helst utan ringde helst upp någon speciell som han kände till och litade på. Oftast var vi mellan 5 och 7 personer som tog en taxi ihop. Vi fick sitta i knä på varandra och två förutom chauffören fick sitta fram. Någon gång kunde det hända att taxibilen var så pass rymlig att taxichauffören tyckte han borde ha extra betalt för bekvämlighet. Men vi fick ju faktiskt skylla oss själva som inte delade upp oss i varsinn bil. Det kostade ju faktiskt bara 150 pesos från lägenheten och till familjens bostad. Det är knappt 35 kronor i svensk valuta.
Och visst, det är sant att trafikregler, i vår mening, inte existerar till fullo i Santo Domingo.. Här stannar man inte för rött ljus eller släpper fram den som kommer från höger. Inte heller håller man sig till några fåniga filer eller relommenderade avstånd. Nej, här tar man sig fram där det finns luckor och finns det inte det så tränger man sig fram. Helst ska man ligga så nära intill andra bilar som möjligt, både vid möten och i filkörning. Bilarna tycks kunna dra in magen. Stannar gör man bara om man absolut måste och när man ska släppa av eller på någon. I de flesta bilar finns inga bilbälten och finns dem så finns dem endast i förarsätet.
Trots allt detta var jag aldrig rädd. Jag satt inte på helspänn och försökte bromsa mot golvet. Jag ryckte inte till när en bil svängde ut mitt framför nosen på vår eller någon från motsatt håll inte svängde över på sin sida förrän vi var så nära varandra att motorhuvarna på bilarna smekte varann...som bara bilar kan:) Jag litade oförbehållslöst på den som körde.
Någon slags regel fanns ändå, även om jag bara kunde ana det. för det fanns hela tiden en kommunikation mellan chaufförerna. även om det ibland uppstod missförstånd, vilket ju inte är mer än mänskligt. Och fastän det ofta blev trångt och ibland lite kaos så ordnade det alltid upp sig och ingen blev skadad vilket kanske beror på att de aldrig körde särskilt snabbt.
Förutom Taxi finns en typ av taxibussar som bara kör bestämda rutter. Då kunde man få tränga ihop sig med tre eller fem andra personer som skulle åt samma håll och trots att det kanske redan fanns sju personer i bilen kunde han stanna och plocka upp fler. När sen någon skulle av fick alla kliva ut för att släppa ut denna och sen fick alla kliva in i bilen igen.
Och så finns det ju riktiga bussar också. Rejält kortare, smalare och betydligt mer begagnade än de bussar vi är vana vid hemma i Svedala. Men dock bussar. De kör längre sträckor. Vi tog en sådan "guagua" när vi skulle till stranden i Boca Chica. Även det blev trångt. Men det kostar bara 80 pesos.
Det nyaste tillskottet i transportväg är tunnelbanan och där ligger Sverige i lä vad gäller modernitet och renhet. Både hallarna och vagnarna var oklanderlig rena och oerhört eleganta med en modern snitslig stil. Det var som att komma till en annan värld. Men den är inte färdigutbyggd än så det är inte ofta man har anleding att ta tunnelbanan. Det enda som fanns att anmärka på där var att det inte fanns särskilt gott om sittplatser trots att vagnarna var stora och rymliga. Å andra sidan så kom man ju inte särskilt långt med tunnelbanan och den lilla biten kan man ju stå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar